Allt måste man stå ut med.
— Åh, hej, hej, kaosets rike! Linnea, du är ju hemma hela tiden. Du kunde väl ha diskat lite, — mamma suckade så fort hon klev in i köket.
Linnea höll just på att ta ut lakan ur tvättmaskinen. De hängde slappt över hennes armar och kändes kalla mot huden. Fingrarna darrade av trötthet, ryggen värkte, och det gjorde ont att ens sträcka på sig.
I rummet bredvid hördes en snyftning. Oliver. Han hade vaknat igen.
— Mamma, är det verkligen det enda du tänker på? — Linnea såg trött ut när hon frågade. — Du vet att barnen är sjuka.
Birgitta ställde ner en påse med apelsiner på bordet. Hon såg sig omkring i köket som en erfaren inspektör och suckade besviket.
— Jag förstår bara inte hur man kan leva i sådan här röra. Du har ju bara två barn, inte tio. Och en man.
Linnea svarade inte. Hon hängde örngottet på elementen och stod stilla en stund, med korsryggen böjd. Hon ville skrika åt sin mamma, berätta att två barn också är tufft, men hon orkade inte ens höja rösten.
All energi hade gått åt till Olivers humörsvängningar, att få ner Elins feber, den ändlösa matlagningen, de stressade morgnarna till förskolan och de oroliga nätterna. Allt detta hängde på henne som en tung sten runt halsen. Och som glädjen i brevlådan — mammas fixation vid städning.
Linnea gick ut i hallen för att få en kort paus. Hon tittade in i sovrummet. Elin sov. Våta lockar klibbade mot hennes panna. Oliver satt redan upp i sin säng och gned sina ögon med små nävar.
— Jag trodde du kom hit för att hjälpa mig, — väste Linnea när hon kom tillbaka till köket med sonen. — Disken kan vänta. Sitt hellre med barnen.
— Linnea, barnen är dina, inte mina. Jag är inte längre ung. Det är lättare för mig att diska än att passa barn.
— Mamma! Kan du inte bara glömma dina jäkla tallrikar en sekund och sluta leta damm? Den ena har feber, den andre har varit på armen hela dagen! Jag har inte sovit på tre nätter. Dina apelsiner, dina föreläsningar, din våttorkning hjälper mig inte.
Birgitta spände läpparna. Hennes näsborrar vidgades av ilska.
— Jag hjälper på det sätt jag kan.
— Nej, du hjälper inte, du bara pressar. Som alltid.
Linnea satte ner Oliver i hans gåsstall, tog sedan påsen med frukten och räckte den till sin mamma.
— Ta dina apelsiner och gå. Snälla.
I det ögonblicket tystnade till och med Oliver. Birgitta gav sin dotter en föraktfull blick, sedan påsen. Hon ryckte den ur Linneas händer som om det var en tickande bomb och gick.
När bröstet äntligen lugnat sig lite, satte sig Linnea på golvet bredvid gåsstallet och kramade om Oliver. Han nös mot hennes axel. Linnea suckade: precis vad som fattades.
Förr brukade hon hålla tillbaka och tiga genom mammas påhopp. Kanske knogade hon bara händerna. För ja, det är ju ändå hennes mamma. Så är det bara. Många av hennes vänner har liknande släktingar. Inte bara mammor. Farmor, svärmor. Alla måste stå ut.
Linnea hoppades att hennes mamma någon gång skulle förändras, men det gjorde hon aldrig.
När hon var barn var det exakt samma sak. Linnea glömmer aldrig en speciell händelse. I femman kom hon på tredje plats i stävens skrivtävling. Hon fick ett diplom och en chokladkaka som pris. Hon strålade av stolthet när hon räckte kakan till sin mamma. Linnea ville säga att det delvis var mammas förtjänst, men hon hann aldrig.
— Har du pillat med din jacka igen? Och gått runt så där ute? — klagade Birgitta. — Du är en flicka. Var försiktigare.
Om mamma hittade minsta fel i Linneas betyg, blev det en utskällning. När Linnea moppade golven, kontrollerade mamma noga under elementen och bakom dörrarna.
Birgitta berömde aldrig sin dotter. I bästa fall var hon tyst, i värsta fall hittade hon något att kritisera. Alla komplimanger verkade komma med begränsade kuponger, och de gick aldrig till Linnea.
Henrik, Linneas man, visste om det. Han hade själv hört Birgitta säga saker som:
— Varför ska era barn ha så många leksaker? När du växte upp räckte det med pussel och träklossar.
Linnea försökte undvika att bjuda in Birgitta till middagar. Men när hon måste, var hon redan beredd på en ny portion kritik.
— Köttet är torrt igen. Du har stekt för länge.
Men att mamma skulle fråga hur Linnea mådde eller hur det gick för henne… Det hände aldrig.
Den kvällen skrev Linnea till Henrik för att få lufta sina känslor. Han visste att dottern var sjuk. Han visste att det var tufft för Linnea. Han visste om hennes relation med sin svärmor. Men han kunde inte hjälpa — han var på tjänsteresa. Men han kunde iallafall lyssna.
— Jag sa åt henne att gå, — skrev hon till Henrik. — Hon hjälper inte ändå, bara stressar upp mig.
— Bra gjort, — svarade han direkt. — Det var dags.
Linnea kände sig lättare. Där hade hon bekräftelsen att hon gjort rätt. Det var viktigt att höra det från någon utanför.
Hon fick inte sova. Linnea vaknade av en hostattack. Rummet var mörkt, bara TV:ns LED-lampor lyste rött. Hon famlade efter telefonen under kudden. Halv sex. Inte ens ljust ännu.
Oliver vred sig oroligt i sängen. Bredvid snyftade och vände sig Elin.
Linnea satte sig upp. Huvudet dunkade som om någon bankat på det med en slägga. Halsen var torr, benen kändes som bomull.
Hon hasade sig ut till köket och tittade i kylen. Tomt. En sur mjölkförpackning, en nästan tom påse smältost, några ägg. Någonstans låg det två torra brödskivor och en förpackning makaroner kvar.
Kanske kunde hon fixa en frukost, men vad sedan? Dessutom var medicinen till Elin snart slut. Och Linnea borde själv ha något. Men hur skulle hon gå när barnen var hemma ensamma? Budtjänster var knapphändiga i deras stad, speciellt när det gällde medicin.
— Måste till apoteket. Men jag har ingen att lämna barnen hos… Vet inte vad jag ska göra, — skrev hon till Henrik.
— Jag ska prata med Lovisa, — svarade han efter en halvtimme.
Linnea log skeptiskt. Lovisa var snart ihopvuxen med sin telefon och laptop. Hon hade en blogg, inspelningar, redigering, kurser, ett vanligt jobb. Hon hade inte ens tid att skaffa hund trotsHon stod kvar vid fönstret, lät den svala vinden svepa över ansiktet, och insåg att äntligen, trots allt, hade hon lärt sig att sätta gränser – inte för sin mammas skull, utan för sin egen.
