Det var en konstig och drömlik morgon när Agnes försökte väcka sin man.
“Kommer du inte att bli sen? När ska du åka, Erik? Erik…?” Agnes rörde vid hans axel, men han viftade bort henne, som om han inte hade för avsikt att vakna ännu. Hon tittade på telefonen – klockan var bara sju på morgonen.
*Varför ställde jag klockan så tidigt på en lördag? Jag har ju redan packat hans väska igår…* Agnes funderade på att krypa tillbaka under täcket, men plötsligt –
Plötsligt kom den där obehagliga känslan igen, den som hade krypit allt närmare på sistone. På ytan var allt perfekt: maken i närheten, lägenheten mitt i stan, renoverat i modern stil, designermöbler, dyra prylar. Han hade sin bil, hon hade sin. Nyligen köpte de ett sommarställe i en fin villaområde. Allt fanns där, kort sagt.
Många drömmer om sånt här. *Försök leva i en hyreslägenhet, ta spårvagnen till jobbet, fixa middag åt hela familjen, betala av lånet, springa mellan föräldramöten…* Bara man somnar så ringer väckarklockan, och allt börjar om igen. *Mina problem är ingenting! Tänk dig, någon sorts dåligt förväntan! Vilken då?!*
Just den där. Agnes hade lärt sig känna igen den. Den kom utan anledning – en tung ångest, en föraning om att något viktigt höll på att glida bort. Känslan kom och gick som den ville, släppte taget ett tag, men kom alltid tillbaka.
Den här morgonen besökte den henne igen. Agnes steg upp, tittade på den sovande mannen och gick till köket. Erik skulle åka på ännu en affärsresa. De hade blivit så många på sistone! Hans nya chef, som började för ungefär ett och ett halvt år sedan, hade höjt lönen rejält. Företaget var stort och lovande – Erik var en av de viktigaste medarbetarna, avdelningschef. Men jobbet tog allt mer tid. Och nu började de skicka honom iväg på helgerna också.
Agnes gjorde frukost och gick tillbaka för att väcka honom.
“Erik, ska du vakna eller? Du kommer att missa din resa. Du sa att ni skulle åka efter lunch, eller hur?”
“Ja. Efter…” mumlade Erik med sömnig röst och satte sig äntligen upp.
“Kom, jag har lagat frukost.”
“Uhu.” Han gäspade och följde efter henne.
Vid frukostbordet stirrade han ner i telefonen. Agnes märkte att de knappt pratade längre. Inga bråk, inga höga röster. Allt var perfekt – han kom hem med blommor ibland, hon fick honom att gå ut på restaurang, de gick i parken eller besökte vänner. Men det var inte som förr.
“Erik, kan jag följa med dig på resan?” frågade hon plötsligt.
“Uhu.” Han tittade inte upp från telefonen.
“Allvarligt, varför inte? Ni bor väl på hotell? På dagarna är du med kollegorna, men på kvällen kan vi vara tillsammans.”
“Va? Nej! Varför skulle du följa med?” Han tittade upp, nu vaken.
“Varför inte? Jag har aldrig varit i den stan. Jag kan shoppa, gå på museum…”
“Snälla. Det är en håla, inget att se! Vi har väl butiker här också?”
“Erik, jag blir så ensam här…”
“Agnes, nej. Vill du åka nånstans, köp en resa själv!” sa han irriterat.
“Ensam? Vi är ju man och hustru, om du inte redan glömt det!”
“Nu börjar du igen? Jag har sagt hundra gånger – det är kaos på jobbet! Chefen är omöjlig! Det är inte mitt fel att han vill ha oss i helgerna!”
“Det känns som att det bara är du som får åka! Förra helgen såg jag ju Berglund med fru och barn på köpcentret. Men du *jobba”…och du var plötsligt borta,” sa Agnes stilla och såg honom rakt i ögonen, medan vinden från vattnet förde med sig löftet om en ny början.
