Det var en mulen hösteftermiddag när taxin glidit fram över de våta gatlarna. Den äldre chauffören körde långsamt genom de välbekanta kvarteren och kastade då och då en blick i backspegeln på sina passagerare.
En ung kvinna höll en liten bebis, knappt ett halvår gammal, i famnen. Han kände sig lätt bekymrad när de nämnde adressen – Stora Björkens barnhem.
Föräldrarna såg ut som ett lyckligt ungt par: han – en lång, ståtlig officer i flygvapnets uniform, hon… Jo, bara en vacker ung kvinna med stora blå ögon och ljushåret utslaget över axlarna.
“Olle, blommorna!” påminde hon och vände sig mot officeren.
“Jag minns, Agneta, jag minns”, svarade han och bad chauffören: “Stanna vid blomsteraffären, är du snäll.”
Officeren klev ur och gick, orädd för den kyliga vinden, in i affären. Chauffören följde honom med blicken och frågade:
“Är det din man?”
“Min man”, log hon lyckligt och rättade till babys mössa.
“Ert barn är vackert, och ni ser båda ut att ha det bra. Varför ska ni till barnhemmet då?” undrade chauffören, med en aning ogillande i rösten.
Den unga mamman förstod inte frågan först, men när insikten sjönk in, vidgades hennes ögon, och hon kunde bara viska:
“Herregud… Vad trodde du?”
“Jag menade inget. Man vet aldrig nuförtiden”, sa han, nu med en vänligare blick. “Men varför ska ni dit?”
“Jag växte upp där. I sju år, sen blev jag adopterad. Och min man, Olof, han bodde där i fyra år.”
“Hos Birgitta Karlsson?” Chauffören log stort. “Då förstår jag! Så ni kom direkt från tåget och åkte till henne? Det var fint gjort!”
“Känner du henne?” Kvinnan såg intresserat på honom.
“Vem gör inte det?”
Chauffören skulle just börja berätta, men taxidörren öppnades, och en praktfull bukett rosor bars in av officeren.
“Agneta, titta vilka underbara rosor de har här!” sa han stolt.
“Olle!” utbrast Agneta. “Såna här har du aldrig gett mig!”
“Var inte ledsen, Agneta”, försvarade sig Olof. “Rosorna här är unika! När var vi här tillsammans senast?”
“Tillsammans? För elva år sedan…”
…
Birgitta Karlsson satt vid sitt skrivbord, insvept i en mjuk ullschal. Det var varmt i huset, men schalen var så skön att hon inte ville ta av den.
Hon hade en liten stund för sig själv: de äldre barnen var i skolan, de mindre sov middag. Det var ovanligt tyst, bara ljudet av bestick som skramlade i köket där middagen lagades.
Birgitta bläddrade i ett fotoalbum. Ansikten… Barn, pojkar och flickor, unga vuxna… Alla hennes fosterbarn. Hon mindes dem alla vid namn, kallade dem fortfarande som när de var små – Lille-Olle, Lotta, Nisse…
Här var Agneta Lund, nej – nu heter hon Bergman. Den snälle Petter Berg adopterade henne, för femton år sedan…
Och här – Olle. Var är du nu, Olle? Han gick på Karlberg, blev pilot. Här är han som kadett – drömde en gång om att bli veterinär som doktor Andersson. Anders tog också en stor del av mitt hjärta, busfrö, men det var värt det…
Ljud av steg i korridoren. Vem kunde det vara? En knackning på dörren.
“Kom in!” Herregud! En enorm bukett rosor! Vem gömde sig bakom den?
“Olle! Lille-Olle, kära du!” Buketten föll till golvet. “Var har du hållit hus så länge?”
“Birgitta, titta, här är jag. Jag skrev inte, men det gick inte alltid… Jag är inte ensam. Här – min fru. Och vår dotter, Lisa.”
“Agneta… Agneta lilla! Är det verkligen du? Ta Lisbeth, Olle! Låt mig krama om Agneta!”
När det lugnat sig och hjärtan slagit lugnare, hängde gästerna av sig ytterkläderna, lade den sovande bebisen på soffan och slog sig ner runt bordet.
“Hur höll ni kontakten så länge? Petter berättade om er, han talade så varmt om dig, Olle.”
“Jag gav Agneta mitt ord, Birgitta. Och ett löfte håller jag!”
“Det där har jag hört förut”, skrattade Birgitta. “Agneta, hur har det gått för dig?”
“Lyckligt, Birgitta!” Hennes leende var äkta. “Jag blev läkare, tillsammans med mina bröder, Erik och Johan. Och du vet att de aldrig låter någon göra mig illa. Nu är jag barnläkare, som pappa. Och Olle och jag har alltid varit nära, även när vi var ifrån varandra… Och här är vår dotter, Lisbeth – namnet var aldrig en fråga.”
“Goddag, Lisa lilla”, Birgitta böjde sig över den sovande flickan. “Må du få ett lyckligt liv. Har farfar träffat sin dotterdotter än?”
“Inte än, Birgitta, vi kom direkt hit”, log Agneta lite skuldmedvetet.
“Ring honom från mig, varna honom, så att inte Petter och Kerstin får hjärtattack av glädje”, sa Birgitta och vände sig sedan mot Olof med ett skälmskt leende:
“Säg hej till Mamma nu, hon har stirrat på dig länge nog.”
Olle vred på sig och stelnade till. På golvet, en meter ifrån honom, satt en trefärgad katt och stirrade. Det gjorde ont i hans bröst, som den gången för länge sedan i det övergivna huset där han träffat henne första gången.
Slutligt blinkade katten långsamt, reste sig och gick fram till honom. Hon hoppade upp i hans knä, satte tassarna på hans gradbetecken och gosade kinden mot hans ansikte under ständig spinnande.
“Mamma, Mamma lilla”, viskade Olle och strök henne över pälsen, begravde ansiktet i hennes mjuka päls. “Jag glömde dig aldrig. Utan dig…”
“Hon har tröstat hälften av barnen här”, berättade Birgitta. “Alla minns henne. När hon blev sjuk förra året – hela barnhemmet stod utanför doktor Anderssons klinik tills hon varOch när kvällen kom och de äntligen gick därifrån, med löftet om att besöka Birgitta och barnen igen, såg katten Mamma efter dem med sina gröna ögon, precis som hon gjort för så många andra barn genom åren.
