Efter skilsmässan från sin man tog det lång tid för Marlene att komma över det. Hon hade älskat sin Ingemar, älskat honom helt och fullt, för det var så hon var till sin natur. När hon älskade, så älskade hon verkligen, hon gav allt av sig till sin man och sin son. Med sonen var det enkelt – han är den ende man i en kvinnas liv som hon aldrig kan sluta älska, oavsett vad.
Anders bestämde sig efter gymnasiet för att ägna sitt liv åt att hjälpa människor, så han började läsa till läkare. Marlene trodde att han alltid skulle stanna nära, men sonen valde annorlunda. Han valde en skola många mil hemifrån. Ingemar brydde sig inte – han var likgiltig inför det mesta.
“Men Marlene, vill du inte att Anders ska bli läkare? För guds skull, det är hans liv och hans problem”, sa han.
Och sonen hade alltid drömt om det.
“Mamma, du vet att jag alltid velat hjälpa människor. Så det här är ingen nyhet för dig. Visst vill du att jag ska vara nära dig, men det går inte – jag är en vuxen man nu. Vi ses kanske sällan, men jag lovar att komma när jag kan. Jag älskar dig, du är den finaste och bästa mamma i världen. Kom ihåg det. Jag ställer alltid upp för dig”, sa Anders medan han packade sin väska.
Han skulle börja sin sista termin, de sista loven innan examen.
“Anders, jag vet att jag kan lita på dig, tack för dina varma ord. Men jag har din pappa här också. Allt kommer att gå bra. Oroa dig inte för oss.”
Efter examen gifte sig Anders, fick jobb i Stockholm, och snart föddes en dotter. Marlene längtade efter att träffa dem oftare, men de bodde långt borta, så hon väntade på hans semester.
Med Ingemar hade de varit gifta i tjugofem år, och på ytan verkade allt bra. Marlene var vacker, utbildad och klok. Ingemar, förresten, hade friat länge till henne under studietiden och smög sig in i hennes liv, trots att hon hade många beundrare.
Hon var inte den som bråkade, hon kunde smidigt hantera konflikter både hemma och på jobbet, artig och taktfull. Men hennes man var oförskämd och sträv. Ändå fann hon en väg till hans hjärta. Hon hjälpte honom att komma på fötter, tillsammans skapade de en affärsidé, och hon stod vid hans sida genom hela processen med hans verkstad för bilreparationer.
En dag träffade Marlene sina väninnor på ett café. Kerstin hade en anledning att fira – hon hade blivit mormor för första gången. De tre hade varit vänner länge. Elin jobbade på samma kontor som Marlene, medan Kerstin var hemmafru, gift med en man som hade ett stort hus utanför stan. Där träffades de ibland i större sällskap. Men den här dagen möttes de på ett café, för Kerstin var i stan.
De satt som vanligt och pratade om livet, barnen och männen. Plötsligt frågade Kerstin:
“Marlene, lita du verkligen helt på Ingemar?”
“Ja, vi har inga hemligheter. Varför undrar du?” sa Marlene och blev lite orolig.
Kerstin och Elin utbytte blickar, och Kerstin fortsatte:
“Jag har sett honom några gånger på café och i affären med en ung tjej. Hon höll honom under armen. Jag stod länge och tittade efter dem, men han märkte mig inte. Han var helt fokuserad på henne. Och det var samma tjej varje gång.”
Marlene stirrade förvirrat på sina väninnor.
“Är det någon från hans verkstad? Han har några unga tjejer som jobbar där. Han jobbar ju mycket, vissa kunder kan han inte säga nej till.”
Efter samtalet blev Marlene mer uppmärksam på sin man. Hon frågade varför han var sen, men så småningom lugnade hon sig igen.
Och så kom dagen då en ung, gravid kvinna knackade på deras dörr. Med ett leende sa hon:
“Hej!”
“Hej, men du måste ha tagit fel? Vem söker du?” frågade Marlene.
“Åh, du är ju vacker och ung! Är du Marlene? Ingemar sa att hans fru var äldre och inte mådde bra”, sa hon snabbt. “Är du verkligen Marlene, Ingemars fru?”
“Ja, det är jag. Som du ser mår jag bra, jag är aktiv och livsglad. Och du är?”
“Jag heter Johanna. Jag väntar Ingemars barn. Vi har träffats länge. Han har inte vågat berätta det för dig, fast han lovar varje gång. Han har lovat att skilja sig och gifta om sig med mig. Snart har vi ett barn.”
Marlene stod som förlamad, medan Johanna pratade på:
“Jag blev förvånad när jag såg dig, jag trodde du skulle vara en gammal tant. Ingemar är ju nästan femtio, men jag tänkte att du skulle vara ännu äldre…”
“Johanna, hur gammal är du? Och var träffades ni?” frågade Marlene när hon återfick fattningen.
“Tjugoett. Vi träffades på nätet, som alla gör numera”, sa hon stolt.
“Hur kunde du, vid tjugo års ålder, inleda en relation med en man närmare femtio? Vår son är tjugofem”, sa Marlene och höll tillbaka ilskan.
“Oroa dig inte för mig, jag har inget samvete kvar. Jag behöver en äldre man med pengar. Hur ska jag annars försörja ett barn med en ung kille utan pengar eller bostad? Så låt mig få Ingemar, han älskar dig inte ändå. Han säger att du inte låter honom gå, att du inte vill skiljas. Jag kom hit för att lösa det, för han vågar inte. Låt honom gå.”
“Okej, Johanna, ta Ingemar och gå”, sa hon och sköt ut henne genom dörren.
Johanna, som väntat sig gråt och protester, ryckte bara på axlarna och sa artigt: “Hejdå.”
När dörren stängts kastade sig Marlene på soffan och grät av förödmjukelse. Efter en stund började hon tänka på det kommande samtalet med sin man.
Samtalet blev kort och lugnt, för hon hade hunnit samla sig innan han kom hem.
“Hej älskling. Ser du den där väskan och resväskan? Dina grejer är där, ta dem och gå”, sa hon bestämt.
“Marlene, vad är det med dig? Varför kastar du ut mig?” sa han med skuldmedvetna ögon.
“Inget är fel med mig. Din gravida Johanna var här och bad mig släppa dig. Så varsågod, du är fri. Jag vill inte se dig mer. Du har trampat på min kärlek och mitt förtroende.”
Hon öppnade dörren och tittade på honom:
“Marlene, jag… jag vill inte lämna dig. Jag vill inte skiljas.”
Han stod där med sina väskor, hon vände honom ryggen och stängde dörren.
De möttes en månad senare på ett café. Ingemar försökte förhandla – han ville dela på deras stora tvåvåningslägenhet, som MarlenMarlene stod fast vid sitt beslut, och när hon en varm sommardag gick längs strandpromenaden och såg havet glittra i solskogen, insåg hon att livet äntligen gav henne en ny chans till lycka.
