Flytten till en ny lägenhet är ett besvärligt ärende. Det vet alla.
Så var det med Tove och hennes man Anders, som äntligen köpt en större lägenhet och förberedde inför flytten strax efter nyår.
De hade redan börjat packa ner saker i stora kartonger, sorterat och ställt undan. En del skulle slängas, en del förvaras varsamt…
Nu var det dags för det stora skåpet med vinden. Innan Anders gick till jobbet hämtade han en låda med julkulor därifrån, men i samma veva drog han ner allt innehåll och lade det i en prydlig hög på golvet. Nu var det Toves tur att gå igenom allt.
Det var ju känt att vindar ofta innehöll saker som inte längre användes, men som man ändå inte kunde slänga förrän man var helt säker på att de inte skulle behövas igen.
Tove hade tagit ut två veckors semester enbart för detta ändamål – att packa, sortera och städa. Slutligen bestämma: vad som skulle med till den nya lägenheten och vad som inte skulle det. Det var ingen enkel uppgift. Hur skulle det till exempel gå med hennes skolhäften, dagböcker och hedersdiplom? När hennes föräldrar levde förvarade de allt detta, och nu var det hennes arv.
Tove satt bredvid högen och gick metodiskt igenom arkivet. En del hamnade direkt i en svart soppåse, medan annat lades åt sidan. Slutligen hamnade en liten trälåda i hennes händer, täckt av snäckskal och småstenar, insvept i en mjuk linnepåse.
Det var en gåva från hennes farfar. Han hade tagit med den från en semesterort när hon, Tove, var tio år. Denna förtrollande lilla låda blev hennes hemliga skattkammare. Där förvarade hon små skatter, dyrbara som minnen av olika stunder.
“Undrar om Agnes har något liknande?” tänkte Tove om sin dotter, men sedan insåg hon att det nog inte var troligt.
Barn nu för tiden var alltför rationella och på något sätt inte romantiska längre. Vid tio år visste de redan vem de ville bli och vart de skulle studera.
De hade inte ens tänkt på sådant i den åldern.
Hon hade hamnat i en vanlig skola, utbildat sig till tekniker och jobbat på det lokala godisfabriken.
Anders hade haft mer tur.
Han hade velat bli arkitekt, och det blev han också.
Han studerade och återvände till sin hemstad, där han nu var en eftertraktad expert. Hans projekt var mycket uppskattade.
Agnes var lika målinriktad. Fast i sina elva år hade hon ännu inte bestämt sig för någon yrkesbana.
Tove höll lådan i händerna och var på något sätt rädd att öppna den. Vad väntade där inne? Vilka barndomsminnen?
Äntligen lyfte hon locket, och där inne… Vad kunde finnas av särskilt värde? En billig halskedja med trasigt lås, köpt av hennes mamma i en souvenirbutik.
En gammal brosch i form av en fjäril, med några bortfallna stenar.
En stor pärlemorknapp. Väldigt vacker, men hon mindes inte längre var den kom ifrån.
En läppstift i ett guldtonat fodral, en gåva från en kompis i åttan, men mamma tillät henne aldrig att använda den.
Så den hade legat och samlat damm.
Och plötsligt låg det en sammetspryd fluga i hennes hand! Mörkblå, vackert tillverkad.
Minnena slungade henne tillbaka till de där fjärran åren, när killar från en annan skola kom till deras nyårsfest.
Varför, det mindes hon inte längre. Kanske var deras aula under renovering, eller så var det rektorns idé.
Gästerna uppträdde i en konsert. Sedan kom dansen, den första i hennes liv. Vilket år var det? Femman eller sexan? Och då, för första gången, blev Tove “förälskad”. Naturligtvis var det en överdrift.
Men killen hade verkligen förtjust henne när han stod på scenen och reciterade dikter som då föreföll henne så mogna.
Och där låg det – ett rutat papper där dikterna var nedtecknade. Han hade burit en mörkblå kostym och just den här flugan. Och hur intensivt han hade läst!
Hur hon längtade efter att han skulle bjuda upp henne till dans. Hon stod i ett hörn i en vacker vit klänning med en rosett i ryggen, i sidenpumps och med håret utsläppt för första gången. Hur gammal var hon? Elva, tolv? Hon mindes inte längre. Men känslan, den första hjärtklappningen, fanns kvar.
Nej, han bjöd inte upp henne. Och han försvann snabbt från skoldansen.
Hon och en väninna följde efter honom till omklädningsrummet. Han klädde snabbt på sig, tog av flugan, drog ner mössan nästan till ögonbrynen och gick. Flickorna iakttog honom från sidan. När de gick tillbaka upptäckte Tove flugan på golvet. Han hade nog försökt stoppa den i fickan, men tappat den.
Hon tog upp den och sprang ut till skolans trappa för att ge tillbaka den, men såg honom redan sitta i en bil, dörren slog igen och han var borta. Föräldrarna måste ha hämtat honom. De träffades aldrig igen och hon visste inte ens exakt vilken skola han gick på.
Hur många år hade gått sedan dess? Och ändå hade hennes lilla hemliga låda bevarat detta obetydliga minne. Alla barndomsskatter lades tillbaka, och hon ställde lådan på fönsterbrädan – den skulle inte längre gömma undan.
Det var en del av hennes barndom, låt den stanna kvar som en familjeklenod. Kanske kunde hon berätta något för Agnes senare. Hur skulle hon reagera? Hon skulle nog säga: “Mamma, barndomen är över, alla dessa skatter är ju värdelösa. Man ska leva i nuet och framtiden, inte i det förflutna!” Eller något i den stilen…
Men hon hade fel.
När Agnes kom hem från skolan upptäckte hon genast lådan, gick igenom innehållet och frågade:
“Är detta ditt arkiv? Varifrån kommer all denna skönhet?”
Hon tog först upp fjärilsbroschen, sedan flugan. Vid middagen berättade Tove även om den där killen.
“Har du inte försökt hitta honom? Gå till hans skola?”
“Snälla Agnes, sociala medier har inte funnits för alltid! Vart skulle jag gå? Jag visste ju inte ens vilken skola han gick på eller vad han hette. Ät nu och gör sedan läxorna. Jag har massor att göra.”
På kvällen kom Anders hem från jobbet, och efter middagen hjälpte han Tove med flytten. Då kom Agnes in och förkunnade:
“Pappa, mamma gillade en kille i skolan! Fattar du, hon har sparat en grej av honom hela den här tiden!”
“Agnes!” utbrast Tove förnärmad, men Anders sade bara:
“Det är inte snällt att avslöja andras hemligheter. Visste du inte det?” sade han leende.
“”Förresten, mamma har sparat mormors fjärilsbrosch och det här också!” fortsatte Agnes, gick fram till lådan och plockade upp den mörkblå sammetsflugan.
“Det var en kille som tappade den,” förklarade Agnes. “Hon tyckte jättemycket om honom, så hon har sparat den hela den här tiden.”
Anders ögon smalnade som om han granskade flugan noga, sen sträckte han fram handen och tog den ifrån Agnes, stirrade intensivt på den.
“Var har den här kommit ifrån?” frågade han till slut.
“Jo, som Agnes sa, en kille tappade den och jag hittade den,” svarade Tove. “Jag kunde inte ge tillbaka den, så jag har sparat den i tjugo år.”
Då slog minnet Anders som en blixt – han mindes plötsligt den där skolfesten han gick ifrån tidigt, och hur han hade tappat flugan. Det var hans fars, köpt under en resa utomlands.
“Jag kom tillbaka och frågade om den var hämtad,” sa han långsamt. “Lärarna visste inget, städerskan med… Och nu – här är den.”
“Var det du, Anders?” viskade Tove, och i hennes hjärta susade det av små klockor.
Ödet måtte skratta åt dem.
De tillbringade resten av kvällen med att minnas – hur de gick ut skolan, pluggade på olika håll, träffades mellan studierna och blev vänner.
“Jag hade alltid en känsla av att jag väntade på någon,” erkände Tove. “Jag tänkte inte på dig – eller ja, den där killen – men hjärtat viskade: ‘Skynda dig inte.’”
“Och jag var likgiltig för tjejer,” svarade Anders. “Alla killar skaffade flickvänner, men jag väntade…”
Sen träffades de på nytt – på en nyårsfest, fast på en klubb den gången. Och redan i den första dansen visste de båda.
“Jag såg dig och tänkte: ‘Där är hon, den jag väntat på.’”
“Jag minns vår första dans,” sa Tove. “Och hur jag tänkte: ‘Om han följer mig hem, så är det ödet.’ Och du väntade på mig…”
Agnes stod bredvid, lyssnade och kramade sedan om dem båda.
“Det är inte bara ert öde, kära mamma och pappa,” sa hon. “Hade ni inte träffats då, hade inte jag funnits. Men nu – här är jag.”
De skrattade allihop och gick sedan för att pynta granen som väntat på balkongen.
Och flugan? Anders tog den.
Han sa att han absolut skulle bära den till nyårsmiddagen.
Och så gjorde han.
