– Det är väl ändå inte Johan som håller på så där, – sa Elin till sin man medan hon blandade sillsalladen.
– Varför tror du det? – frågade Markus förvånad.
– Han lyfte inte ens Lotta när hon skulle sätta stjärnan på granen. Förr i tiden… – Elin suckade.
– Pappa är fortfarande stark som en björn, han är väl bara trött, – svarade Markus.
– Nej, Markus, åren tar ut sin rätt. Du får börja handla åt dem en gång i veckan nu, och inget gnäll, – Elin rättade till håret och tog tallriken med sallad, – kom nu, maten är klar.
Johan Andersson hörde allt. Han stannade för att tända badrumslampan och råkade höra sonens och svärdotterns samtal.
På nyårsafton var det tradition i familjen Bergström att alla samlades i föräldrarnas hus för en gemensam middag och firade den älskade högtiden tillsammans. Även det här året var inget undantag. Den äldste sonen kom först med sin familj. Svärdottern hjälpte till att duka, och barnbarnen hade fullt upp med att klä granen i vardagsrummet.
Johan vred på vattnet och satte sig på badkarskanten:
“Elin har rätt, det är precis som hon säger. Sen jag gick i pension kände jag mig direkt onödig, och sen fortsatte det bara nedför. Så trött på allt, så less på allt, man kunde gråta!”
– Johan, är allt okej? – frågade Elin försiktigt när hon närmade sig badrummet.
– Jojo, jag kommer snart, – svarade Johan.
Vid dörren stod lille Hugo och hoppade av iver.
– Kom in nu! – sa farfar och släppte in barnbarnet.
Vid middagsbordet såg Johan allt mer nedslagen ut. Han höjde glaset mekaniskt när skålarna sas men drack knappt.
– Pappa, varför är du så tyst? Det är fest, ska du inte vara glad? Mår du inte bra? – frågade Markus när de skulle gå. I hallen knuffade Elin sin man att fortsätta prata.
– Jo, allt är bra, min pojke. Kom med barnbarnen på lovet. Skulle ni inte åka någonstans? – log fadern.
– Vi måste renovera, Johan, så vi stannar hemma. Ni behöver också vila, så barnen får åka till mina föräldrar, det är redan bestämt, – inflikade Elin.
– Jaha, om det är bestämt. Svärföräldrarna ska väl också få umgås, – suckade Johan.
Elin viskade något till Markus.
– Vi ses på söndag, då kommer jag med matvaror, – sa Markus och gick mot dörren.
Mamma Pernilla höjde förvånat på ögonbrynen:
– Vilka matvaror? Affären ligger ju precis här, och jag har gott om grönsaker. Om det behövs kan pappa gå och handla.
– Varför ska han gå? Markus ordnar det. Ni behöver inte bära upp det till femte våningen, vila hellre, – envisades Elin.
När sonen och hans familj hade gått muttrade Pernilla länge:
– Och nu får vi inte ens träffa barnbarnen, och de låter oss inte ens handla själva. Vad är det med henne?
– Elin är underbar, Pernilla, hon bryr sig om oss, oroa dig inte, – sa Johan.
– Vi är väl inte nittio år än? De behandlar oss som om vi vore klara, och nu ger de oss inte ens barnbarnen.
– De kommer att hälsa på, du hörde ju att de åker till svärföräldrarna den här gången.
Pernilla teg.
“Hon kanske har rätt. Elin är faktiskt den som kommer oftast, hon hjälper alltid till, ler och är artig. Den andra svärdottern kommer bara för att äta och ta med sig syltburkar. Och svärsonen… nej, bättre att inte tala om honom.”
– Johan, varför är du så tyst? – vände sig Pernilla till mannen.
– Bara trött, – svarade han avfärdande.
– Jaha, jag sätter på tv:n åt dig då, – sa Pernilla.
Hon gick ut i köket för att ställa undan disken som Elin hade hjälpt till med.
Johan låg på soffan och tänkte, tänkte, tänkte.
“I vår kunde jag inte lyfta Lotta för att sätta stjärnan, och till sommaren kommer hon hit – tänk om jag inte orkar lyfta henne så hon kan plocka ett äpple? Hon är så liten. Jag har tappat all kraft.”
Då bestämde sig Johan för att bli i form till sommaren. Inte som när han var tjugo, men så att han kunde lyfta sitt äldsta barnbarn utan problem.
Och så började det. Varje dag gick han långa promenader för att komma igång. Under sängen hittade han gamla hantlar, dammiga men fungerande. Det visade sig vara en riktig glädje att lyfta dem. Snart började han besöka lekplatsens barrrackor för att hissa sig tillsammans med tonåringarna.
Sakta men säkert kom styrkan tillbaka. När sommaren närmade sig kände han sig piggare än på länge. På sommarstugan rensade han upp i en gammal skräphög och byggde en lekplats åt barnbarnen. Nu skulle alla ha roligt!
I augusti, när plommonen och äppelträden började bära frukt, kom Markus och barnen på besök. Lotta älskade den nya lekplatsen, och även Hugo var nöjd. Hela dagen lekte farfar med barnen – ute i trädgården, vid ån, eller när de byggde sandslott.
Nästa dag kom Hugo fram till plommonträdet och sa:
– Farfar, kan du hjälpa mig att plocka det där plommonet?
– Visst, Hugo, du kan nå det själv! – Johan lyfte glatt upp barnbarnet högt i luften.
Hugo plockade inte bara ett utan tre plommon med sina små fingrar.
– Jag också, farfar! – klappade Lotta i händerna.
– Då lyfter jag dig också! – sa farfar glatt, satte ner Hugo och lyfte upp Lotta utan ansträngning, – din farfar är stark som en björn!
Tappa aldrig modet. Ge aldrig upp så länge det finns en chans. Glädjs åt varje dag och värdesätt livet – vi får bara ett.
