– Och vad ska jag behöva rädda dig från den här gången? – frågade Olle medan han hällde upp den andra portionen nudlar.
– Köttbullar och mos! – svarade Rolf glatt.
– Åh, igen? – sa kompisen med ett pålagt leende.
– Igen!
– Förra veckan var det samma tråkiga köttbullar! Hur länge ska det här hålla på?
– Jo, jag frågar min fru samma sak, men hon vill inte ens lyssna! Okej, kom hit!
***
Stefan, deras nya kollega, tittade förvånat på sina nya bekanta och förstod inte varför Rolf inte uppskattade hemlagad mat. Olle bestämde sig för att förklara.
– Grejen är att Rolf saknar all skräpmat, som nudlar, pizza, kebab och annat, men hans fru lägger mat i plastlådor varje dag så han ska äta ordentligt. Jag räddar honom. Man kan ju inte slänga maten! Han äter mina nudlar, och jag får hans fru lagade mat.
– Lagar hon så dåligt? – frågade Stefan medan han hämtade sin smörgås från mikron.
– Nä, det är väl helt okej. Men man orkar inte alltid med köttbullar, köttsoppa och köttfärslimpa! – sa Olle och öppnade kompisens plastlåda. – Så jag hjälper honom som en god vän.
– Varför säger han inte bara till henne att sluta laga mat? Hon skulle väl bli glad! – påpekade Stefan.
– Jo, han försökte, men hon vägrar lyssna!
– Och du njuter av att hjälpa till.
– Varför ska bra mat gå till spillo?
– Om jag hade en fru som lagade mat till mig skulle jag aldrig ge bort den! – sa Stefan drömskt och tog en tugga av smörgåsen.
– Vad är problemet då? Gif dig! Vem hindrar dig?
– Jag har inte hittat min bättre hälft än!
– Du hittar henne nog! – klappade Olle honom på axeln. – Du är ju ny i stan? Här finns det massor av fina tjejer!
Killarna åt lunch och återgick sedan till arbetet. Alla jobbade på samma möbelfabrik, fast på olika avdelningar. Rolf var försäljningschef, Olle jobbade i monteringen och Stefan hade nyligen börjat på lagret.
Som om den nye kollegan hade sett in i framtiden: samma kväll träffade Stefan en söt kvinna i trettioårsåldern. Kanske lite yngre.
Hon stod i affären och försökte nå en förpackning konstiga makaroner på den översta hyllan. Liten typ, knappt över en och femtio, men väldigt fin.
– Behöver du hjälp? – erbjöd sig Stefan artigt.
Han var lång och kunde nå hyllan utan problem.
– Tack snälla! – sa den okända skönheten och log.
Hennes leende! Stefan kände sig som om han svävade. Allt blev suddigt. Idag, igår, imorgon. Han ville stanna i ögonblicket för evigt, men när hon tog makaronerna gick hon vidare för att handla mer.
När han återhämtat sig sprang han efter henne.
– Vad ska du laga? – frågade han som om det inte betydde något.
– Jo, tänkte göra lasagne åt min man! Han har tröttnat på mina köttbullar! – sa hon muntert.
– Jag heter Stefan förresten! – sa han utan att tappa fattningen. – Och du?
– Jag heter Lina, och du kan säga du.
Stefan hade glömt samtalet med kollegorna under lunchen, men nu kom han ihåg det plötsligt.
– Är det värt att anstränga sig så om du ändå får springa i affären själv? – frågade han skämtsamt.
– Varför inte? Är det fel att gosa om sin man?
– Jo, jag hörde en historia idag och vet inte om det är bra eller dåligt!
– Vadå för historia? – frågade hon nyfiket.
– En kompis ger bort sin lunch, lagad av frun, till sin bästa vän, och äter nudlar istället. Hur ska man förstå män?
– Vilken konstig människa. Om jag fick reda på nåt sånt skulle min man få sig en rejäl utskällning! – sa Lina nästan förolämpad på den andras vägnar.
– Om Rolfs fru får reda på det kommer han inte undan heller! – instämde Stefan.
– Rolf? – Hon såg förvånad ut. – Får jag fråga var du jobbar?
– Jag har precis flyttat hit. Känner knappt någon än. Jag började som lagerarbetare på möbelfabriken vid älven.
När hon hörde det stannade hon och stirrade på honom. Hon såg kränkt ut.
I huvudet la hon ihop två och två. Hennes man hade blivit tyngre på senare tid, han hette också Rolf och jobbade på samma ställe. Kunde inte vara en slump.
– Den odjuret! Så det är Olle som alltid äter hans mat, och min gubbe lever på nudlar! – sa hon argt.
Då insåg Stefan att han hamnat i trubbel, men hur kunde han veta att den vackra främlingen var hans kollegas hustru?
– Oj! – sa han skuldmedvetet utan att veta hur han skulle försvara sig.
Lina lämnade kundvagnen och gick mot utgången under mumlande:
– Hur kunde han! Lasagne? Inte en chans! Köttbullar, korvstroganoff och makaroner. Jag står här och anstränger mig, och han!
Stefan lämnade sina varor och skyndade efter. Hann ikapp henne vid bilen när hon öppnade dörren.
– Jag kan inte låta dig köra i det här tillståndet! – sa han bestämt. – Kom, jag bjuder på kaffe, och när du lugnat ner dig kan du åka.
– Nej! – sa hon, men Stefan insisterade.
Till slut gav hon med sig. De gick till caféet i affären, och Stefan beställde kaffe och några bakelser. Vad kunde annars lugna en arg kvinna? I alla fall kunde han inte komma på något bättre.
Lina åt bakelsen och lugnade sig lite, även om förnärmelsen inte gått över.
– Den där Olle alltså! Så fräckt. Så länge har jag lagat mat till honom. Vet du hur länge det här har pågått?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Förlåt att jag avslöjade hans hemlighet. Snälla, säg inte att det var jag. Din man är ju chef, han sparkar mig säkert!
– Det gör han inte. Jag säger inget! Men jag ska nog ge honom en läxa!
– Tack, det är inte lätt att hitta ett bra jobb.
– Jag vet, jag letade länge själv. Så här blir det alltså? Jag springer till affären efter jobbet, står i köket i flera timmar för att göra något gott, och han! Jag lagar ju god mat!
– Ja, luktade verkligen gott idag! – instämde Stefan och log skuldmedvetet. – Jag skulle aldrig ge bort sånt!
– Det värsta är att jag älskar att laga mat. Det är inte ens jobbigt, bara kul, men för en främmande man skulle jag inte anstränga mig så!
– Tur! Jag kan typ inget! Steka potatis, laga ägg, kokaLina skrattade och sträckte fram handen mot honom, “Ska jag lära dig laga riktig husmanskost eller ska vi bara låta din framtida fru ta hand om det?”
