Saga fick nog
Linnea höll hårt i pappren med provresultaten. Pappret var fuktigt av svett. Väntrummet på barnmorskemottagningen var proppfullt.
“Linnea Bergström!” ropar sjuksköterskan.
Linnea reste sig och gick in på kontoret. Läkaren, en rundlagd kvinna med trötta ögon, tog mappen ur hennes händer och skummade igenom pappren.
“Sitt ner,” sa hon med likgiltig blick. “Allt ser bra ut hos dig. Be din man undersökas.”
Linnea kände hur iskylan spred sig i kroppen. William? Men han ju…
***
Hemma skar svärmor kål till soppan. Hon högg vilt med kniven som om den vore en yxa.
“Nå, kära du, vad sa dom?” frågade Birgitta utan att titta upp.
“Allt är bra med mig,” mumlade Linnea och tog av sig jackan.
“Då är det väl bara att…” Birgitta tittade upp och hennes ögon smalnade av oro.
“William måste göra några tester.”
Kniven stannade mitt i hugget. Birgitta spände sig som en fiolsträng.
“Vad är det för struntprat? Min son är frisk som en nötkärna! Det är era dumma läkare som inte vet något. Förr i tiden födde kvinnor barn utan allt det här tjafset.”
Linnea gick in i sovrummet. Två strumpor låg slängda på soffan – en blå, en svart. Hon plockade upp dem och slängde i tvättkorgen.
På tre år av äktenskap hade de här strumporna blivit en symbol för deras liv tillsammans – osammanhängande, aldrig ett par.
William kom hem sent.
“Varför ser du ut som om någon gick över din grav?” muttrade han och kastade sig i fåtöljen.
“William, vi måste prata.”
“Om vadå?”
Hon räckte honom pappren. Han läste snabbt och kastade ifrån sig dem.
“Och?”
“Du måste undersökas.”
“Varför i helvete?” William reste sig och började gå av och an. “Jag är frisk som en nötkärna! Titta på mig!”
Han såg verkligen frisk ut – bredaxlad, med tjockt, mörkt hår. Men hälsa syns inte alltid på utsidan.
“William, snälla…”
“Nu räcker det!” röt han. “Vill du inte ha barn, säg det då! Varför hålla på med den här läkarhistorien?”
Från köket hördes toffelsmatt. Birgitta lurade bakom dörren men andades så högt att det hördes genom väggen.
“Jag vill ha barn mer än något annat,” sa Linnea lågt.
“Då varför har vi inga? Kanske du döljer något? Några aborters kanske, så nu går det inte?”
Slaget träffade hårt. Linnea backade.
“Hur kan du…”
“Hur ska jag annars? Tre år och ingenting! Och nu kommer några läkare och påstår att jag…” Han avbröt sig och knöt nävarna.
Dörren flög upp. Birgitta stormade in som en stridsvagn.
“William, lyssna inte på henne! Det här är bara för att hon har för mycket fritid. Om hon jobbade mer skulle hon inte behöva gå till läkarna.”
Linnea tittade på sin man. Han vände sig bort mot fönstret.
“William, tror du verkligen att jag…”
“Jag vet inte vad jag ska tro,” väste han mellan tänderna. “Men en riktig karl går inte till doktorn.”
Birgitta nickade triumferande.
“Han har rätt, min son. Inte är det mansgöra att springa till sjukhuset.”
Linnea kände hur något brast inombords. Som en översträngad fiol.
“Okej,” sa hon med stadig röst.
Nästa dag började kriget. Birgitta hakade upp sig på allt. Saltet var utspillt. Kastrullen inte ren nog. Damm på byrån. Linnea teg och bet ihop.
“Kanske du inte borde vara hemma alls?” fräste svärmor vid middagen. “Börja jobba istället för att springa till doktorn.”
William åt sin köttbulle utan att se upp.
“Jag jobbar redan,” påminde Linnea.
“Tre dagar i veckan – det är ingen riktigt arbete, det är lek.”
“Vad har det med saken att göra?”
“Allt! Min son är frisk, men du vill göra honom sjuk! När det inte blir barn är det alltid kvinnans fel!”
Linnea reste sig från bordet. Benen kändes som gelé.
“Vad är det med dig?” undrade Birgitta. “Ska du springa iväg direkt efter maten?”
“Jag är trött,” svarade Linnea lågt.
“Trött! Vad har du att vara trött för? Tre dagars arbete – ingen stor belastning!”
William tittade äntligen upp. Hans ögon visade något som liknade medlidande. Men han sa inget.
På natten låg Linnea och lyssnade på Williams snarkningar. Förr lugnade ljudet henne – det betydde att någon nära fanns där. Nu irriterade det henne. Hur kunde hon inte sett hur envis han var?
På morgonen packade hon grejer i en gammal sportbag. Hon tog inte mycket – några klänningar, underkläder, smink.
“Vart ska du?” Birgitta stod i köksdörren med en kaffekopp i handen.
“Till mormor.”
“Länge?”
“Vet inte.”
William kom ut från badrummet och såg väskan.
“Linnea, vad är det här?”
“Precis vad det ser ut som.”
“Är du seriös?”
“Hur annars? Du vill inte undersökas, din mamma tror allt är mitt fel. Varför ska jag stanna?”
Han kom närmare och sänkte rösten:
“Var inte dum. Vart ska du ta vägen?”
“Till mormor Maj.”
“Till den lilla lägenheten? Det är ju bara tjugo kvadrat!”
“Bättre litet hem än ingen heder,” muttrade hon.
Birgitta fnös:
“Bra! Låt henne gå. När hon bott hos den gamla ett tag fattar hon nog hur bra hon hade det här.”
William gav sin mor en arg blick men sa inget.
Linnea tog väskan och gick mot dörren.
“Linnea!” ropade William.
Hon vände sig om. Han stod mitt i hallen – förvirrad, med vått hår efter duschen.
“När kommer du tillbaka?”
“När du gått till läkaren.”
Dörren slog igen bakom henne.
Mormor Maj flämtade till när hon såg sin barnbarn med väskan:
“Linnea lilla! Vad har hänt?”
“Jag bråkade med William. Får jag bo hos dig ett tag?”
“Självklart, älskling. Det är bara trångt här…”
“Det gör inget, mormor.”
Lägenheten var pytteliten. En säng, ett bord, två stolar, en gammal tv. Men ren. Och det luktade vanilj – mormor älskade att baka.
“Berätta vad som hänt,” bad mormor och satte på vattenkokaren.
Linnea berättade allt. Mormor lyssnade och skakade på sitt gråa huvud.
“Åh, kära du… Män är sådana. Stolta. För dem är det som döden att erkänna att något är fel.”
“Ska jag vänta hela livet tills han vågar gNär hon passerade dem med barnvagnen och mötte Williams blick av sorg och ånger, visste hon att han äntligen förstått – ibland kommer insikten för sent, och då finns det ingen väg tillbaka.
