Klara gick fram och tillbaka i lägenheten och kunde inte hitta någon ro. Redan flera dagar i rad kom Erik hem sent. Igår kom han nästan vid gryningen. Hon hade skällt på honom för att han inte ringt och sagt ifrån, så hon slapp oroa sig. De hade grälat. Och nu stod hon här igen, gick av och an i rummet och tittade på klockan i ständig ångest.
“Han älskar mig. Men han kunde ha ringt. Förr eller senare gifter han sig. Jag måste vänja mig. Man vet aldrig vilken fru han får, det blir bara mer bekymmer. Åh, bättre att inte tänka på det. Han är ju vuxen, men ändå gör det ont i hjärtat.” Klara kunde inte låta bli att grubbla.
Förr hade hon skrattat åt såna mammor som envisades med att skydda sina vuxna söner, men nu var hon själv precis likadan. Varje flicka Erik dejtade, om han ens presenterade dem, ansåg hon vara ovärdig honom. Och som alla mammor trodde hon att sonen borde rådfråga henne i något så viktigt som att välja fru. Hon visste ju bäst att vad han behövde. Tankarna malde på utan slut i huvudet. Han måste komma hem snart.
Dörren låstes upp med ett klick, och Klara ryckte till, trots att hon väntat och lyssnat. “Äntligen!” Hon rusade mot hallen, men stannade halvvägs, gick istället till köket och satte sig vid bordet med händerna knäppta framför sig.
“Mamma, varför sover du inte?” Erik stod i dörröppningen.
“Du vet hur jag oroar mig. Du kunde ha ringt”, sa hon förebrående.
“Mamma, jag är vuxen och tänker inte redogöra för vartenda steg jag tar.”
“Var har du varit?” Klara mötte hans blick med utmaning.
“Hos Lovisa.” Erics röst blev mjukare och lite lägre.
“Har du en ny flickvän, och jag gissar att hon inte blir den sista. Men mamma har du bara en.” Klara kunde inte dölja en svartsjuka.
“Varför ny? Hon är den enda, precis som du, mamma.” Erik gick fram, böjde sig ner och kysste henne på kinden. “Och prata inte illa om henne. Om vi bråkar kommer du ångra dig sedan. Förresten, hur skulle jag kunna välja brud om jag inte träffade tjejer? Du har ju själv sagt att man inte ska gifta sig med första bästa. Har du inte?”
“Jo”, medgav Klara. “Då förstår jag att du redan valt brud?”
Erik hukade sig bredvid henne och tittade henne i ansiktet. Klaras hjärta fylldes av ömhet. Så lik sin far han var! Samma blick, samma leende.
“Jag har valt, mamma.” Erik lutade pannan mot hennes knä med en skamsen min.
“Då kan du väl presentera henne för mig”, sa Klara försonligt.
“Absolut, bara…” Erik lyfte på huvudet.
“Vad då? Är det nåt fel på henne?” Klara ville fråga om han tänkte ta med nåt gatubarn hem, precis som när han var liten och släpade hem katter och hundar.
Medlidande med djur var en fin egenskap. Men man kan inte ta hand om allihop. Då låtsades hon ha allergi och började nysa. Erik bar ut de hittade valparna och ordnade någonstans åt dem, kastade dem inte tillbaka på gatan. Nu gick det inte att lura så längre.
Orden var på väg att trilla ur munnen, men hon såg Eriks varnande blick och teg.
“Det är inget fel med henne, mamma. Hon är vacker och lagar mat gott. I alla fall tycker jag om det. Men hon är inte ensam.”
“Har du blivit kär i en gift kvinna?”
Kanske rädseln syntes i hennes ansikte, för Erik svarade genast:
“Nej, naturligtvis. Men hon har en son. Han är fem år.”
“Fem?” utbrast Klara. “Hur gammal var hon när hon födde honom?”
“Mamma, skrik inte. Ja, hon är äldre än jag.”
“Jaha.” Klara nästan kvävdes av ilska.
Hennes lille gosse, hennes solstråle som hon älskade över allt, som hon kunde flytta berg för och ge sitt liv för, hade blivit kär i en äldre kvinna med barn!
“Vad är det du förstår, mamma? Jag älskar henne. Alla har rätt att göra misstag. Det har du själv sagt.”
“Jo. Men såna misstag varar hela livet, de går inte att rätta till. Lockar inte fria unga tjejer dig längre?” fräste Klara.
“Därför sa jag inget, tog inte med henne hit. Jag visste att du inte skulle förstå.” Erik reste sig häftigt. “Minns du den tjejen på ditt jobb som blev förförd och sedan lämnad? Hur synd du tyckte om henne. Du sa att hon hade allt, att hon säkert skulle träffa en bra man som blev en far åt hennes dotter. Varför måste den bra mannen vara nån annan, och inte din son?”
“Kära du, kärleken kommer och går. Jag älskade din pappa över allt, men han lämnade oss för en annan.”
“Precis, mamma. Ingen garanti att det blir för alltid med en ung och fri tjej heller. Jag älskar Lovisa. Och hennes son. Han är en underbar liten kille. Om du varit emot oss hade jag ändå inte lämnat henne. Förstått? Vi låter det vara så här.”
“Erik, jag födde upp dig och tänkte att du skulle bli lycklig…”
“Nu räcker det. Det är mitt liv, mamma. Om du lägger dig i det går jag.” Erik vände sig om och gick in på sitt rum.
“Min pojke…”
Nästa morgon gick han till jobbet utan att ens äta frukost. De pratade inte och kom hem sent varje kväll, gick direkt in på sitt rum. Klara visste inte vad hon skulle göra för att fixa det trasiga förhållandet med sonen.
Det kändes som igår hon höll honom i famnen och sjöng vaggvisor, la plåster på skrapsår, och nu hade han ett eget vuxet liv. Det var inte lätt att acceptera.
“Erik, vi måste prata”, började hon en dag.
“Vi pratar när duMen dagen kom då Klara tog ett djupt andetag, slog numret till Lovisa och sa: “Jag skulle vilja träffa er igen – både dig och lille Markus.”
