Jag insåg plötsligt att jag älskar honom igen… efter renoveringen. Jag trodde vi hade glömt hur man känner. Sexton år av äktenskap, det är som en gammal tröja: bekväm, van, men inte längre varm.
Erik och jag levde i en förutsägbar rutin: jobb, middag, sällsynta samtal före sängdags. Vi bråkade inte, vi diskuterade inte relationen – vi bara existerade. Lugnt, stilla, nästan syskonlikt. Inga passioner, inga stormar. Ibland kändes det som om vi var två träd som växte sida vid sida: rötterna sammanflätade, men kronorna sträckte sig åt olika håll.
Tills renoveringen började.
Vi höll på inte utan anledning. Ville hade åkt till ett sommarläger för första gången. På två veckor! »Mamma, jag är stor nu!« sa vår tolvåriga son stolt när han packade sina skor med lysande sulor. Vi stod på perrongen och vinkade av tåget, och när vi kom hem till den tomma lägenheten insåg vi: nu var det bara vi kvar, och dessa väggar som minns oss som helt andra människor.
För att skynda på processen hyrde vi en etta, medan främlingar tog över vår lägenhet – högljudda, luktande av färg och svett. Bland dem fanns Patrik.
Lång, med grova händer och kalla ögon. Han påminde mig om den unga Erik – rösten, sättet att kisande när han tänkte. Men medan Erik alltid pratade mjukt med mig, till och med när han var arg, skrek Patrik åt sin fru i telefonen så att det gjorde ont att höra.
För första gången hörde jag hur en man kunde tala till kvinnan som fött honom två barn. Mellan tänderna, irriterat, som om hon var skyldig honom något. Och sedan visade det sig att han också hade en älskarinna.
En dag gick jag in för att hämta glömda ritningar och fick se honom i vardagsrummet med en ung tjej. Hon skrattade gällt medan han berättade ett vulgärt skämt. Sedan grep han henne om midjan och tryckte henne mot den ofärgade väggen.
Då blev jag plötsligt rädd.
Inte för henne – för mig själv.
Tänk om Erik också hade någon dum liten tjej någonstans som njöt av hans uppmärksamhet som en gåva? Tänk om han också levde ett dubbelliv, och jag var den sista som visste?
Den kvällen studerade jag Erik noga under middagen. Letade efter samma likgiltighet, trötthet, lust att fly. Men plötsligt frågade han:
»Hur är det, tröttar inte allt detta kaos ut dig?«
Samtidigt hade arbetarna rivit de gamla tapeterna i vår lägenhet, och under pappret syntes spår av våra första år. Där – en rosa fläck. Det var när vi, fulla av champagne, firade inflyttningen. Erik lyfte upp mig, jag skrek, flaskan gled ur handen – och halva innehållet hamnade på väggen.
Och där – märken efter spikar. Spår av den hylla Erik byggde en hel helg medan jag var hos mina föräldrar. »Kom inte in!« ropade han genom dörren medan jag skrattade och stampade av otålighet. Hyllan blev skev, men stod i tio år.
… Tre dagar senare åkte vi för att välja nya tapeter.
Erik, som alltid lät mig fatta alla beslut, vaknade plötsligt till liv. Jämförde noggrant nyanser, frågade: »Vilka gillar du bäst?« Han stressade inte, sparade inte – han valde. För oss. För vårt hem. Han strök fingrarna över provbitarna och undrade:
»Tror du den här pärlemorsskuggan kommer att glimma i lampans ljus?«
När vi kom till tapeterna för sovrummet sträckte han sig plötsligt mot en ljusblå rulle med ett svagt silvermönster.
»Som på hotellet i Ystad«, mumlade han.
Jag blev alldeles tyst. Innan bröllopet, på vår första gemensamma semester, satt vi hela natten på balkongen och lyssnade på havet. Där fanns väggar i exakt samma färg.
Sedan var vi i ett möbelvaruhus, där han insisterade på en fåtölj med högt, böjt stöd – »så att du kan läsa i bra ljus«.
»Hur vet du att jag behöver det?« frågade jag.
»Jag har ju bott med dig i sexton år«, sa han med ett litet leende. »Borde ha lärt mig något.«
Hans röst var varm, inte irriterad. Precis som förr. Då förstod jag: han älskar mig fortfarande. Känslan hade bara gått vilse i vardagen, i vanan, i alla likadana dagar.
Men den fanns kvar.
»Vi klistrar upp tapeterna i sovrummet själva«, föreslog Erik plötsligt när renoveringen närmade sig slutet.
Jag stelnade till.
»Du hatar att klistra tapeter…«
»Hade gjort det«, flinade han. »Men för vår första lägenhet stod jag ut, minns du?«
Ja, under vardagens lager, under årens tyngd, under vanan – där finns fortfarande samma kille som bar kaffe till mig i en termos över halva stan. Vi hade bara glömt var vi gömt undan varandra.
… Och nu står vi mitt i sovrummet, och Erik, precis som för många år sedan, blandar upp och ner på tapeterna:
»För fan«, muttrar han, »varför ser de alltid likadana ut på båda sidor?«
Jag skrattar och räcker honom en ny tapet. Ute regnar det en juliregnskur, men i mitt huvud är det minnen. Där målar vi väggar i vår första lägenhet, och Erik sätter av misstag handen i den färska färgen. Där är vi i mina föräldrars hus, där han i hemlighet klistrar nya tapeter i mitt gamla flickrum medan jag är i korridoren.
»Vi måste bli klara innan den 25:e«, säger jag. »Ville kommer hem då.«
Erik nickar och tar plötsligt min hand, nersmetad med klister.
»Minns du när vi klistrade tapeter i hans klassrum?«
Hur kunde jag glömma? Vi, de ansvariga föräldrarna till en förstaklassare, erbjöd oss att klistra upp tapeter. Väggarna var målade, och vi visste inte att sådan färg måste skrapas bort. Morgonen därpå hade alla tapeter lossnat, som för att håna vår ansträngning. Vi fick skyndsamt skrapa bort färgen och börja om.
»Vi misslyckades rejält den gången«, skrattar jag och sprider klister på tapetens baksida.
Erik fnyser:
»Du sa att du aldrig mer…«
»…och här är vi«, avslutar jag meningen.
Hans händer, grovare nu efter åren, pressar varsamt varje centimeter på plats. Fingrarna minns rörelserna, trots att det gått så lång tid.
»Bara de inte lossnar«, mumlar han, och vi rycker båda till när vi tänker på den olyckliga klassrummet.
»Nu har vi i alla fall erfarenhet«, skämtOch medan vi står där, två vuxna människor med klister på händerna och kärlek i hjärtat, väntar vi på att vår son ska komma hem till ett nytt, men ändå så välbekant, hem.
