Den där lilla lägenheten tyckte jag genast om. Liten, fräsch, med möbler i gammal stil, till och med en gammal skänk med kristallglas. En matta på väggen, en anlupen tekokare på spisen och en gammal “Electrolux”-kyl i köket. Och ett radioapparat i vardagsrummet. En gammal radio där “P3” sände. Varmt och tryggt, med knaster och vissningar och gamla melodier. Ingen TV fanns, men det brydde jag mig inte om.
Jag kom hem efter jobbet, skruvade upp radion och satte på vatten till teet. Hällde upp i en mugg, luktade på ångan och stod vid fönstret och tittade ut. Radion pratade på, och jag stirrade på den mörkblå himlen, de bleka stjärnorna och den ojämna månen. Och jag sa inget. Vem skulle jag prata med? Jag bodde ensam i den här lägenheten. Så levde jag, tills jag träffade min nya granne. Han hette Erik. Ebban. En bra kille.
Jag kom hem sent den kvällen efter ett långt skift på fabriken. Ryggen värkte och benen kändes som bomull. Jag gick in i köket, och där satt han. Ebban. Han stirrade på mig. Först ville jag bli arg, kanske till och med ge honom en örfil, men när han tittade på mig med de där blanka ögonen sänkte jag handen. Satte på tekokaren och satte mig bredvid. Vi tittade på varandra. Och han stannade. Han sa inget.
Jag hällde upp te, tog fram kex ur påsen och lade på bordet. Ebban sträckte på halsen när han såg godiset. Jag räckte honom ett kex, han luktade på det, vände sig artigt bort och satt kvar, lyssnade på radion. Vi hörde nyheterna, fick reda på vad som hände i världen, och sedan gick jag och lade mig. Ebban stannade kvar i köket, lyssnade på radion. På morgonen var han borta. På ärenden, antog jag. Jag hade fabriken och mitt trofasta maskineri, men vad han gjorde visste jag inte. Han kom tillbaka på kvällen när jag kom hem och ställde en kasse på bordet. Där fanns torrströmming, en dunk med kall folköl och havreflarn. Så började vi bo tillsammans. Jag och Ebban.
Jag kom hem, hällde upp öl, rensade strömmingen och satt och pratade med Ebban. Han drack inte, det gick ju inte. Han lyssnade bara och teg. Men ibland, när jag blev för upprörd, började han gå av och an i köket. Fram och tillbaka. Till slut lugnade han sig och satte sig igen. Där satt han med sina blanka ögon. Lyssnade. Och jag mådde bra. Jag fick prata ur mig allt skit, och då lättade det genast i hjärtat. Ebban visste det, därför teg han.
Och han älskade att lyssna på radio. Särskilt gamla låtar. Ibland kom jag hem, och Ebban var inte i köket. Jag satte på radion, satte på tekokaren, vände mig om – och där satt han. Lyssnade och tittade på mig med sina blanka ögon. Han njöt, och jag med. Vi åt, lyssnade på radio och pratade långt in på natten. Jag berättade allt för honom. Nyheter från fabriken, vilket stål som kommit in, hur Stig nästan blivit tagen på bar gärning full. Och jag berättade om mitt förflutna. Ebban lyssnade uppmärksamt. Teg, ögonen glänste, och han hörde på. En bra kille. Särskilt tyckte han om när jag berättade om min tid i militären.
Åh, jag berättade allt för honom. Hur jag kom till fronten som ung, hur jag nästan blivit tillfångatagen, hur tankarna brann. Jag pratade om varm gröt, om min hjärnskakning. Och Ebban lyssnade. Han var klok. Inte alla kan lyssna så, men Ebban kunde. Jag berättade om mina vänner, kamrater, torkade en tår, och då tittade han så medlidsamt på mig, rörde vid min hand – och allt kändes lättare. Jag hade tur med min granne. Jag älskade honom, och han älskade mig. Men han tyckte inte om när jag kom hem full. Då tittade han klandrande och vände sig bort. Inte ens radion intresserade honom då.
En gång kom jag hem full efter en kväll med grabbarna, och när Ebban såg mig gömde han sig i rummet. Jag skämdes. För att jag dränkte mitt förflutna i brännvin istället för att dela det med honom som förr. Jag ställde flaskan i kylen, satte på radion och tände en cigarett. Blev ledsen, och när jag var ledsen kom Ebban alltid. Även om han var arg. Så även då. Han satte sig bredvid, rörde vid min hand och stirrade. Teg. Då började jag klaga på livet, tog en bitter puff mellan varven. Sen insåg jag – varför klaga? Jag hade en lägenhet, mat, till och med en vän. Som lyssnade, lugnade och teg bredvid. Ah! Då slängde jag allt starkt i huset. Bara kall folköl och strömming tillät jag mig. Och Ebban protesterade inte. Han satt där, luktade på fisken och teg, lyssnade på mig tills jag gick och la mig. Jag visste att han satt kvar länge i köket när jag sov.
Och en dag var han borta. En hel vecka dök han inte upp. Det blev tomt utan Ebban. Jag hade vant mig vid våra samtal i köket långt efter midnatt. Jag satte på radion, skramlade med flaskor, men Ebban kom inte. Då for djävulen i mig – jag gick till affären. Efter en flaska. Jag var ledsen. Men Eva, expediten, ställde sig med händerna i sidorna och skakade på huvudet. Hon sålde mig inget, men gav mig piroger istället. Med potatis. Och tre dagar senare kom hon hem till mig. Rosig, leende, snäll. Lagade borsjtj, bakade fler piroger, pratade lite och sprang iväg. De hade inventering. Sa att hon skulle komma och hälsa på nästa dag.
När hon gick insåg jag plötsligt hur mycket jag saknat vänlighet. Förr hade Ebban uppmuntrat mig, lyssnat, hindrat mig från att dricka och gjort kvällarna ljusa. Men nu var jag ensam. Men Eva måste ha sett något i mina ögon den kvällen i affären. Därför gav hon mig piroger och kom sedan på besök. En bra kvinna. Hon läste mycket. Hon började komma ofta. Bara sådär. Lagade middag, pratade. Jag berättade om min tid i militären, hon om franska kungar och romaner. Jag levde i det förflutna, hon i framtiden. Det var länge sedan skratt hörts i mitt hem. Ett varmt, ärligt skratt.
Efter en månad bjöd jag ut Eva på bio. Åh, vad nervös jag var. Brände till och med en skjorta med strykjärnet när jag städade. Tur att jag hade en till i garderoben. Det var länge sedan jag umgicks med folk. Killarna räknades inte – jag såg dem ju varje dag på fabriken. Men det här var sällskap, kultur och… Eva. Vacker somOch när jag såg henne le där i mörkret, med de glittrande ögonen som påminde om Ebbans, förstod jag att livet äntligen gett mig en ny vän.
