Det var dags för skilsmässa…
Med en bricka i handen stod Elin i den långa kön i matsalen på hotellet och vände sig sedan skyndsamt till den unga killen bakom disken:
– Tre soppor, tre pyttipannor och tre safter, tack.
Det fanns inte plats för allt på brickan. Hon kastade en blick mot bordet där hennes man och son väntade. Sonen, bara tio år, förstod förstås inte att han kunde hjälpa till. Men mannen satt bara med näsan i telefonen och tittade inte upp. Elin fick gå två gånger. Hon sprang fram och tillbaka under ogillande blickar från andra i kön.
Mannen sköt tallriken med soppa närmare sig utan att lyfta blicken. Han tog en sked och fnös:
– Ärtsoppa? Jag vill inte ha ärtsoppa. Du kunde ju frågat.
– Du kunde gått fram och valt själv, svarade Elin trött. Jag kan inte läsa dina tankar.
– Äh, vi hade ju stått i kön tillsammans! Du behövde bara fråga.
Elin böjde sig över sin soppa och valde att inte svara. Hon var trött på att bråka. Andreas var alltid sådan. Aldrig nöjd. Och deras tioårige son Hampus började bete sig likadant.
– Usch, mamma, pyttipanna? Jag gillar inte pyttipanna, det vet du.
– Vår mamma tänker bara på sig själv, muttrade Andreas utan att titta upp, samtidigt som han glufsade i sig soppan han just klagat på.
– Ät vad du får, väste Elin åt sonen och sneglade runt. Hörde någon?
Matsalen var proppfull. Semestergäster stressade att äta frukost innan de gick till stranden. Elin hade samma plan, men hon undrade om de skulle gå dit tillsammans eller om hon och Hampus skulle gå ensamma. Andreas kanske skulle stanna och vila på rummet. Han klagade ju igår på att det var för långt till stranden. Som vanligt var det Elins fel. Hon hade valt det här hotellet. Fast hon hade bett honom hjälpa till att välja.
– Kan du inte välja själv? Låt mig vila efter jobbet. Det är väl inte svårt?
Så hon valde. Och som vanligt var allt dåligt. Hotellet låg för långt från stan. Inga sevärdheter. Tio minuters promenad till stranden. Andreas gillade det inte.
Efter frukosten började Elin stapla tallrikarna på brickan och såg ett par från rummet bredvid komma in. En välvårdad kvinna i femtioårsåldern och hennes leende, vältränade man.
Kvinnan gled in som en drottning och satte sig direkt, medan mannen gick för att ställa sig i kön. Men först frågade han:
– Älskling, vill du ha efterrätt idag?
Elin hörde det när hon bar brickan med tallrikarna. Hon gick ensam, för Andreas och Hampus hade gått så fort de ätit klart. Hon avundades den där kvinnan igen. Vilken man hon hade! Var fanns sådana män?
När hon och Andreas träffades trodde hon att han var likadan. Han var omtänksam, tog hand om henne. Efter bröllopet hämtade han henne från jobbet, de lagade middag tillsammans och planerade kvällen. Tillsammans.
När förändrades allt? Kanske efter att Hampus föddes.
Elin tog föräldraledighet och plötsligt var det självklart att middagen skulle vara klar och lägenheten städad när Andreas kom hem. Hampus var lugn, så det var inte svårt. Hon försökte vara den perfekta hustrun.
Senare gick hon tillbaka till jobbet. Ändå drog hon allt själv – matlagning, städning, sonen. Hon var ju kvinna, det var hennes plikt. Om bara Andreas uppskattade det, eller åtminstone lite.
Han tog hennes ansträngningar för givet och klagade ändå. Skjortan var inte välstruken, pastan var från igår. Elin tog åt sig och försökte rätta till allt. Andreas var ju en bra man. Han tjänade bra, var inte otrogen. Kom hem direkt efter jobbet. Och om han alltid fnös, var det bara hans personlighet. Man kunde inte ändra på det.
Elin skyndade ut för att hinna ikapp Andreas och Hampus. De hade gått långt utan att vänta. När hon kom ifatt dem, flåsande, frågade hon:
– Ska vi gå till rummet? Byta om och sedan till stranden?
– Skulle vi gå så långt i den här värmen igen? Andreas himlade med ögonen. Du valde ju hotellet. Okej, vi går väl.
När de kom till stranden var det outhärdligt varmt. Andreas klädde av sig och sprang direkt mot vattnet med Hampus. Han ropade till Elin att hon skulle betala för solstolarna och parasollen. Hon blev arg. Hon var också varm, ville bada. Varför skulle hon behöva ordna allt? Var det också hennes plikt? Men hon suckade och gick mot kassan. Vad kunde hon göra? Bråka för sådana småsaker?
Elin var inte den bästa simmaren, så hon stannade i grunt vatten. När hon kom ut lämnade Andreas Hampus hos henne och simmade iväg. Han gillade att simma ensam. Efter en stund sa han:
– Jag går tillbaka till rummet. Ska vila med AC:n.
– Kan du inte stanna lite till? Så vi går tillsammans?
– Nä, det är för varmt.
Andreas drog på sig shorts och t-shirt och gick, utan att ta med vatten eller leksaker till Hampus.
Så gick semestern. Någon vilade, medan andra, som Elin, drog allt själv. Hon bokade även utflykter. Andreas klagade sedan på att bussen var obekväm eller att utflykten var tråkig. Inget var bra. Semestern var snart slut, och Elin hade inte vila. Allt handlade om att passa på Andreas. Hon ville att de skulle vara tillsammans, men han såg ut som om han gjorde henne en tjänst.
På kvällen packade Elin resväskorna ensam. Andreas och Hampus sov. De skulle upp tidigt.
– Bussen går fem på morgonen, sa Andreas. Du kan packa själv. Inget svårt. Glöm bara inte något, som förra året.
Förra sommaren hade Elin glömt hans rakhyvel. Han påminde henne fortfarande om det.
Elin stängde resväskan och tittade runt. Allt var packat. Mindre än fem timmars sömn återstod. Men hon kunde inte sova. Sju dagar hade gått som en blixt. Man väntar på semestern, men hade inget att minnas. Vad fanns att minnas? Hur hon sprang efter Andreas och Hampus? Det gjorde hon ju hemma också. Var det värt att åka?
Hon gick ut på balkongen. Det var varmt, syrsor spelade. Hon hörde inte att någon kom ut bredvid. En tändande tändare fick henne att rycka till. Det var kvinnan från rummet bredvid.
– Kan du inte sova? frågade hon.
– Vi åker fem. Jag packade, svarade Elin.
– Ensam? Din man då?
– Han har sovit länge, log Elin bittert.
Kvinnan hörde bitterheten.
– Du heter Elin, va? Hörde din man säga det. Du är så ungElin stod kvar på balkongen en stund till, insåg att det var dags att våga kräva mer för sig själv, och när hon gick tillbaka in visste hon att livet skulle bli annorlunda nu — antingen med Andreas, eller utan honom.
