“Sluta nu! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och hur ska jag veta om det här ens är mitt barn? Kanske är det inte mitt alls? Så du kan gå och valla dina getter, jag drar nu,” sa den resande Viktor till den förvirrade Lotta. Hon stod bara där och kunde knappt tro sina öron. Var det här verkligen samma Viktor som en gång bjöd henne på blommor och bar henne i sina armar? Samma Viktor som kallade henne för “Lottis” och lovade henne paradiset på jorden? Framför henne stod nu en främmande, arg man som verkade helt vilsen…
Lotta grät i en vecka, vinkade adjö till Viktor för gott, men på grund av sin ålder – hon var redan trettiofem – och sin enkla utseende, som inte lockade många friare, bestämde hon sig för att behålla barnet…
Hon födde en liten flicka i tid och namngav henne Elin. Elin var en lugn och problemfri flicka som knappt ställde till med några bekymmer. Som om hon redan visste att det inte spelade någon roll om hon skrek eller inte – inget skulle ändå förändras… Lotta skötte väl om Elin, men det syntes att den riktiga mammakärleken saknades. Hon matade och klädde henne, köpte leksaker, men en extra kram, en lugnande klapp, eller en promenad tillsammans? Nej. Det fanns inte. Den lilla Elin sträckte ofta ut armarna mot sin mamma, men Lotta vände sig bort. Hon var alltid upptagen, hade för mycket att göra, var trött, eller hade ont i huvudet. Kanske vaknade instinkten aldrig…
När Elin var sju hände något otroligt – Lotta träffade en man. Inte nog med det, hon tog med hem honom! Hela byn skvallrade om det. “Kolla på Lotta, så lättsinnig hon är!” Mannen var inte från trakten, hade inget stabilt jobb, och ingen visste var han bodde. Kanske var han en bedragare? Vilka tider! Lotta jobbade i den lokala mataffären, och han var lastbilschaufför som levererade varor. Där började deras romans. Snart flyttade han in hos henne. Grannarna dömde henne hårt – “Hon tar hem vem som helst! Tänk på den lilla flickan!” Han sa inte mycket, pratade knappt, vilket fick folk att undra vad han dolde. Men Lotta lyssnade inte. Det var som om hon visste att det här var hennes sista chans att hitta lycka…
Men snart ändrades grannarnas åsikt om den tystlåtne mannen. Lottas hus hade förfallit utan manlig hjälp – och Erik, som han hette, fixade först verandan, sedan lagade han taket, och reste upp det fallna staketet. Varje dag reparerade han något, och huset blev vackrare för varje dag. När folk såg att han var duktig med händerna började de be om hjälp, och han sa:
“Om du är gammal eller fattig hjälper jag dig gratis. Annars får du betala med pengar eller mat.”
Vissa betalade med kontanter, andra med konserver, kött, ägg, eller mjölk. Lotta hade en trädgård men inga djur – det går inte utan en man. Så förr kunde hon inte bjuda Elin på grädde eller riktig mjölk, men nu fanns det både vispgrädde och smör i kylen.
Kort sagt, Erik hade guldhänder. Som man säger – han kunde allt. Och Lotta, som aldrig varit en skönhet, förvandlades med honom – hon lyste upp, blev snällare, mjukare. Till och med mot Elin var hon vänligare. När hon log syntes skrattgropar i hennes kinder. Så där ja…
Och Elin växte upp och började skolan. En dag satt hon på verandan och tittade på hur farbror Erik arbetade – allt gick så lätt för honom. Sedan gick hon till sin kompis i huset bredvid. Hon kom hem sent, hade glömt bort tiden. När hon öppnade grinden stelnade hon till… Mitt på gården stod en gunga! Den svajade lite i vinden och såg så inbjudande ut, som om den ropade på henne…
“Är den till mig?! Farbror Erik! Har du byggt den här? En gunga?!” kunde Elin knappt tro sina ögon.
“Klart den är till dig, Elin lilla! Testa den!” skrattade den annars så tystlåtne farbror Erik glatt.
Och Elin satte sig och gungade högt och lågt, medan vinden ven i hennes öron, och ingen i hela världen var lyckligare än hon just då…
Lotta gick tidigt till jobbet, så matlagningen blev Eriks ansvar. Han lagade frukost och middag. Och vilket bakverk han kunde göra! Det var han som lärde Elin att laga god mat och duka bord. Så många talanger gömdes i den här tystlåtne mannen…
När vintern kom och dagarna blev kortare gick Erik och hämtade Elin från skolan. Han bar hennes väska och berättade historier om sitt liv. Han berättade hur han tog hand om sin sjuka mamma, sålde sin lägenhet för att hjälpa henne, och hur hans bror lurade honom på deras barndomshem.
Han lärde henne fiska. På sommaren gick de till ån vid gryppningen och satt tysta och väntade på att fisken skulle nappa. Så lärde han henne tålamod. Mitt i sommaren köpte han hennes första cykel och lärde henne åka. Han smorde hennes knän med jod när hon skrapade upp dem.
“Erik, hon kommer att döda sig själv,” muttrade Lotta oroligt.
“Nej då. Hon måste lära sig att falla och resa sig igen,” svarade han bestämt.
Och en gång, inför nyår, gav han henne riktiga skridskor – vita och nya. På kvällen satte de sig vid det fint dukade bordet som Erik och Elin gjort ihop. De väntade på tolvslaget, skålade och skrattade. Allt var gott och trevligt. Nästa morgon vaknade Lotta och Erik av Els skrik.
“Skridskor! Jag har fått riktiga skridskor! Tack, tack!!!” skrek Elin när hon hittade presenten under granen. Hon höll dem hårt mot bröstet, och tårarna av glädje rann nerför kinderna.
Sedan gick de till den frusna ån, och Erik skottade snö så de kunde åka. Hon ramlade, men han höll henne i handen tills hon kunde stå stadigt. Till slut kunde hon åka utan att falla. Elin skrek av lycka och när de skulle gå hem kramade hon honom hårt:
“Tack för allt! Tack, pappa…”
Då grät Erik. Av glädje. Han torkade tårarna så att Elin inte skulle se, men de frös till små iskristaller i den kalla luften…
Sedan växte Elin upp. Hon flyttade till stan för att studera. Livet var inte alltid lätt, men Erik var alltid där. Han var med på hennes examen. Han körde mat till henne, så att hans dotter, hans Elin, aldrig skulle svälta.
Han gick med henne till altaret när hon gifte sig. Han stod tillsammans med hennes man utanför sjukhuset när barnen föddes. Han älskade sina barnbarn så som andra kanske inte ensOch när hans tid kom att lämna denna värld stod Elin vid kanten av hans grav, och med en tår som föll ner i jorden viskade hon: “Tack för allt, pappa, du gav mig en värld jag aldrig visste att jag saknade.”
