Han vandrade genom gatorna i den döda staden, långsamt, som om varje rörelse krävde en ansträngning. Mannen var inte ung längre, men ännu inte gammal. Hans blick – vaken, skarp men trött – gled över de övergivna byggnaderna, som om han försökte hitta rester av det liv som en gång fanns där.
Vinden virvlade som en galning genom gränderna, fastnade i trasiga lyktstolpar, ryckte upp skräp från marken och dansade det runt i dammiga virvlar. Lyktorna skakade och knarrade men stod kvar – lika envisa som mannen själv.
Han stannade vid en affischstolpe, som han nästan varje dag gjorde. De utblekta affischerna med länge inställda föreställningar var plågsamt välbekanta. Han visste inte ens varför han tittade på dem – kanske i hopp om att upptäcka något nytt, eller bara av vana.
— Åh, suckade han i tomheten.
Nu pratade han bara med sig själv. En levande röst var åtminstone något som bröt tystnaden. Plötsligt hördes en smäll – en plåtburk skramlade mot en gammal papperskorg. Ur den kom ett konstigt, levande ljud. Mannen spetsade öronen och gick närmare. I samma stund rasade en lyktstolpe i marken – precis där han stått en sekund tidigare. Toppen av lyktan rev bort ett lager affischer, och under dem syntes en annons för musikalen *”Kattorna”*.
Förvirrad växlade han blicken mellan den fallna stolpen och bilden av katter, tills ljudet från papperskorgen hördes igen. Han sköt undan skräp, plast och trasor – och stelnade. Under alltihop stirrade två gyllene ögon på honom. De tillhörde en utmärglad, blodig och skadad katt.
Utan att tänka tog han av sig jackan, bredde ut den på marken och lyfte upp varelsen, oavsett smuts. Han svepte in den, höll den tätt intill sig och skyndade hem, glömsk av sin vana att gå tills solen gick ner.
Bakom honom ekade en drönarröst i luften:
— *Observera! Trettio dagar kvar till den sista evakueringsflygningen…*
Men idag lyssnade han inte. All uppmärksamhet var riktad mot katten. Dagarna som följde vårdade han den – matade, tvättade och förband den. För varje dag blev katten fluffigare, livfullare, mer färgstark. Med sin röda päls och gyllene ögon liknade den ett litet solsken. En gång sa mannen högt:
— Gillar du inte ensamhet heller?
Katten spinade svagt, som om den instämde.
— Jag har vant mig, ryckte mannen på axlarna.
En kväll strök han tankfullt katten över ryggen:
— Vad ska jag kalla dig?
Katten tittade slött på honom.
— Fenix. Ja, just det – du är en riktig Fenix.
Så fick katten sitt namn.
När Fenix blivit stark igen gick de ut tillsammans. Staden var densamma – död, tyst – men inte längre lika tom. Tillsammans kändes den annorlunda. Och just när de gick längs en dammig allé påminde drönaren dem:
— *Tre dagar kvar till den sista evakueringsflygningen.*
För fem år sedan började jordens evakuering. Planetens undergång var nära – klimatkatastrofer, svält. Mänskligheten flyttade till planeten Kepler-22B. De enda som stannade var de som inte kunde eller ville följa med. Mannen var en av dem. Ingen fru, inga barn. Bara minnen. Men nu fanns Fenix. Och med honom kom tvivlet.
Natten före flygningen sov de inte. Katten spann hela natten, som för att dränka mannens tankar. På morgonen bestämde han sig – packade lite saker, stoppade ner Fenix i en väska och gav sig av mot flygplatsen.
Folkmassan var brokig: några som sa adjö, andra som skulle fly. Barn som tvångseväkuerades. De som fortfarande hoppades.
På skeppet, som landade med en dundrande bröstton, stod det stolt skrivet: *FENIX*. Mannen log – ett tecken.
När det var hans tur vid kontrollen stoppade en officer honom:
— Öppna väskan, tack.
— Det här är Fenix. Han är bara en katt, sa mannen.
Officeren rynkade pannan:
— Husdjur är förbjudna. Den genetiska reserven har redan evakuerats.
— Men han… har ingen. Vi har ingen.
— Ledsen, svarade officeren hårt. — Antingen stannar katten, eller så stannar du.
Mannen teg. Fenix i väskan kröp ihop, blicken vilt spejande, som om han kände faran. Då kom beslutet:
— Ja ja, Fenix. Då var det inte meningen. Vi går hem. Tack, officer.
De stod och såg skeppet försvinna in i himlen. Mannen, tom inuti, matade katten. Skymningen sänkte sig. Han reste sig, slängde väskan med Fenix över axeln. En sista blick mot rymden.
Plötsligt – en gnista från satellitbältet, som snabbt närmade sig. Några minuter senare landade en liten farkost. Och ur den klev… samma officer.
— *Du! Bra att du inte gått! Skynda ombord! “Fenix” väntar!*
— Men… reglerna? flämtade mannen förbluffad.
— Kaptenen sa: Fenix ska vara ombord på *Fenix*. Det är ett gott tecken. Och regler… Ibland måste man bryta dem för att förbli människa.
Farkosten steg mot skyn, med mannen och hans röda följeslagare. Mot en ny början. Där Fenix hade fått ett nytt liv – och fört med sig den som en gång valt att stanna kvar på en döende jord.
