Bittra tomater: hur sylt förstörde familjebanden
Elin Margareta, trött efter en lång dag, skulle just ringa till grannen när telefonen plötsligt skrällde till – det var Larisa, hennes avlidne mans syster, en kvinna vars samtal alltid bar med sig oro. ”Vad har hänt nu?” tänkte Elin. Larisa ringde sällan, och varje gång var det som att bli träffad av blixten.
Hon tryckte tveksamt på svarsknappen.
– Elin, vad håller du på med?! pangade Larisa på henne utan ens hälsning. – Jag har ringt sex gånger!
– Jag hann inte fram till telefonen… svarade Elin stillsamt, medan tröttheten satt som en tung börda på hennes axlar.
– Jaså minsann! skrattade Larisa, men skrattet var fyllt av hån. – Jag ringer för att… dina tomater i år är bara salt! Du måste prova ett annat recept.
– Det blir inget mer salt, avbröt Elin skarpt, och rösten lät som stål. – Och inga tomater. Ingenting.
– Hur menar du – ingenting?! Larisa lät desorienterad, rösten darrade av förvirring. – Är du arg på mig?
*9 månader tidigare*
Elin Margareta, som bodde ute i den lilla byn Skärplinge, hade många gånger funderat på att minska trädgården. Men varje vår började allt om igen – fröer, odling, grönsaker, en evig cykel hon inte kunde bryta. I källaren stod burkar med förra årets inläggningar, som varken barnen eller de många släktingarna hämtat.
Förr i tiden hjälpte hennes man, Olof, med allt – grävde, vattnade, skördade. Men för två år sedan gick han bort, och Elin stod ensam kvar mot både trädgården och den ändlösa strömmen av gäster. Olofs släktingar kom regelbundet – för att besöka graven, prata, och naturligtvis för att fylla sina kassar med byns godbitar. Larisa, systern, dök upp oftast av alla, med sina eviga krav och pikar.
Barnen kom mer sällan men hjälpte till med potatisen. Resten skötte Elin själv, särskilt tomaterna och gurkorna, som hon inte litade på någon annan med. Efter att svärdottern en gång ryckt upp hela morotslandet, slutade Elin helt att låta andra komma nära odlingarna – utom vid skördetid.
– Mamma, varför odlar du så mycket? frågade sonen Erik. – Du böjer dig som en slav över den här trädgården, bara för att ge bort allt. Titta på grannen Agnes – hon har bara blommor och fruktträd. Hon säljer tom blommor! Du kunde sälja grönsaker istället för att dela ut dem.
– Men vad ska ni göra utan mina inläggningar? invände Elin, men rösten lät osäker.
– Vi behöver inte mycket, vi köper i affären, sa svärdottern Hanna. – Räkna efter: vi tar några burkar, men moster Larisa tar nästan till hela sin släkt. Hon får aldrig nog! Det är dags att du lever för dig själv, inte för dem.
– Ja, men… började Elin, men Erik avbröt:
– Nog med ”men”! Det är dags att vila.
Elin tog fram de gamla fröpåsarna och funderade. Tomater, gurkor, paprika, örter – allt fanns där. Kanske köpa några nya sorters tomater och dill? Men så stannade hon upp. Barnen hade rätt – varför allt detta? Hon bestämde sig för att inte köpa mer än örter. Inläggningar? Bara till sig själv, och inte mycket.
Hon tänkte på blommor också men visste inget om dem. Hon funderade på att fråga grannen Agnes, men innan hon hann ringa, ringde telefonen. Larisa igen.
– Vad är det nu? tänkte Elin och kände hjärtat krympa av dåliga aningar.
Larisa ringde sällan, och oftast bara med begäranden. Inte ens på högtider kom det ett samtal. Konstigt att hon var så aktiv på vintern – hennes besök började van– Det var sommar, och Larisa dök upp precis när jag börjat njuta av lugnet, men den här gången stod jag på mig och för första gången kändes det lätt att säga nej.
