— God morgon, muttrade Elin när hon steg in på kontoret och sjönk ner i sin stol. Hon slog på datorn, tittade ut genom fönstret där låga moln smälte samman med det gråa regnvädershimlen och ignorerade helt sina kollegor.
— God morgon, svarade Klara och Linnea, utbytte en blick och ryckte på axlarna. Elin, som brukade vara soligt lagd och pratsam, en vars vänlighet var känd i hela avdelningen, satt nu tyst med sammanbitna läppar. Det såg ut som om regnet utanför speglade gråheten inom henne.
På kontoret arbetade tre: Elin, trettio år gammal, gift och mamma till en son, lugn och ordningsam; Klara, den äldsta, trettiosex, med två barn, energisk och aktiv; och Linnea, yngst vid tjugosju, sambo men ogift. Klara var den som alltid tog initiativ till raster och samtal.
— Tjejer, ska vi ta en fika? bröt hon tystnaden och reste sig mot kaffemaskinen. — Jag fixar direkt.
— Visst, instämde Linnea. Elin svarade inte.
Efter några minuter kom Klara tillbaka med ett fat och tre koppar. Elin nickade tyst utan att visa någon tacksamhet. Linnea försökte lätta upp stämningen:
— Tack, Klara! Du är årets fikadrottning.
De skrattade, och Elin log svagt. Klara kunde inte hålla sig längre:
— Elin, berätta nu. Vad är det som har hänt? Tänk om vi har gjort något?
— Nej, det är inte ni, skakade Elin på huvudet. — Det är bara… hemma. Eller, egentligen är det släkten.
— Är det Emma igen? rynkade Linnea pannan. — Hörru, det här har pågått länge nog. Du får inte låta det gnaga på dig.
— Men hur ska jag ignorera det när vi bor vägg i vägg? Två hus på samma tomt. Lars, min man, låtsas som ingenting. Hans bror Johan är schyst, men Emma… Det är en katastrof. Igår tappade jag tålamodet och sa allt som legat och tryckt. Nu vet jag inte hur vi ska leva sida vid sida.
När Elin gifte sig med Lars hade hans far byggt två identiska hus på samma gård: ett till äldste sonen Johan och ett till yngste sonen Lars. Efter bröllopet flyttade Elin och Lars in i sitt hus, med Johan och hans fru Emma som grannar. Men knappt några dagar efter bröllopet kom sorgens bud: Lars och Johans föräldrar omkom i en bilolycka. Bröderna stod kvar ensamma, med sina familjer, på samma tomt.
I början gick allt bra. Nästan samtidigt födde båda fruarna barn. Livet verkade gå parallellt och harmoniskt. Men småningom märkte Elin hur olika hon och Emma var.
Emma var explosiv, högljudd och alltid missnöjd med något. Elin var tvärtom: lugn, älskade tystnad, hemmets lugn, att vara ensam i köket med musik och doften av kaffe på morgonen. Lars var också stillsam och balanserad. På det sättet passade de perfekt ihop.
— Jag har aldrig tyckt om högljudda sällskap. Min familj är min värld, – berättade Elin för kollegorna. — Jag trivs med Lars och vår son. Vi behöver ingen tredje person.
Emma såg det annorlunda.
— Vi är en och samma familj och måste hålla ihop. Vad är det för påhitt att hålla sig för sig själv? Vi ska umgås, envisades hon.
Men om det bara varit ord… Emma betedde sig från början som om hon ägde hela gården. Hon behandlade Elins och Lars hem som om det var delat, läste sig in i deras liv utan tillstånd. Hon kunde storma in i huset utan att knacka, även när Elin ammade eller vaggade barnet.
— Oj, jag trodde du redan var uppe! Men jag ska inte störa! – och smällde igen dörren.
På helgerna, när Elin steg upp tidigt för att njuta av morgonkaffet i lugn och ro, dök Emma upp i fönstret som en klocka:
— Kaffe? Häll upp åt mig också, jag kommer nu! – och innan Elin visste ordet av satt hon i hennes kök.
— Ibland vill jag bara vara ensam… – sa Elin till Lars. — Men hon verkar nästan medvetet vilja förstöra min frid.
Att säga det rakt ut kändes dock omöjligt. Hennes uppfostran hindrade henne. Fast till och med Johan, Emmas man, hade påpekat det flera gånger:
— Emma, låt Lars och Elin vara ifred. Du skulle inte klara av om någon gjorde så mot dig.
En kväll, efter en lång vecka, beställde Elin sushi hem. En litenMen just som hon gick ut för att hämta beställningen, flög Emma ut från grannhuset: — Sushi?! Ni beställde sushi utan att säga till mig?! Varför håller du allting hemligt? — och öste ut en ström av anklagelser och förolämpningar.
