“Jag stiger upp — så ingen annan får honom!” Hur farmor Maj kom på fötter när hon misstänkte att farfar Sven höll på med rackartyg
Farmor Maj kände sig riktigt dålig. Hon orkade varken prata, resa sig eller ens titta ut genom fönstret. Hon låg bara med ansiktet mot väggen, som om hon redan gett upp. Hennes man, farfar Sven, kom in i huset som vanligt, satte på vattenkokaren och bryggde lite doftande te — hela huset fylldes av aromen, precis som förr i tiden. Han hoppades muntra upp sin älskade, men det hon viskade var inte alls vad han förväntat sig.
— I garderoben ligger min klänning, pep Maj. — Och sjaletten jag ska begravas i… Bara inte ta fel, den ligger i en egen påse…
— Vad pratar du om egentligen? frustade Sven. — Klart jag hittar din klänning! Men vet du vem jag såg utanför ICA? Gunilla! Och så ståtlig hon var! Jag blev alldeles förbluffad. Hon kom fram och sa: “Ska vi inte ta en promenad, Sven?” Vad säger du om det, hm?
Och då hände något mirakulöst. Farmor Maj slet av sig täcket, satte sig tvärt upp — och reste sig sedan! Långsamt men bestämt stapplade hon mot garderoben.
Sven stod som förstenad med tekoppen i handen.
Allt hade börjat tidigare, när sjuksköterskorna Ebba och Linnéa satt nattvak på byns hälsocentral. Det var lugnt, patienterna sov, så de bestämde sig för att titta på en gammal favoritfilm om kärlek.
— Jag blir aldrig trött på den här, log Linnéa.
— Jag tänker alltid på mina morföräldrar när jag ser den, sa Ebba. — Farmor Maj och farfar Sven är som direkt ur en film. Sådan äkta kärlek…
Ebba berättade hur farmor alltid muttrade åt farfar, medan han bara log:
— Varför klagar du alltid på mig? Andra män går på krogen och super, men jag är ju duktig!
Då svarade farmor alltid lika kvickt:
— Du blev duktig först när du gick i pension! Innan dess var du lika bortskämd som en stockholmare på semester!
När farmor blev sängliggande trodde alla det var allvar. Båda var över åttio. Läkare kom, barnbarn ringde privatläkare. Men proverna var bra, blodtrycket normalt, temperaturen som hos en fjällvandrare. Ändå låg Maj kvar, vägrade äta och stirrade i väggen.
— Jag orkar inte, viskade hon. — Inget går ner. Det är… snart dags…
Farfar Sven gick runt henne som en katten kring het gröt.
— Lite te med citron? erbjöd han.
— Nej tack…
— Men åtminstone havregrynsgröt! Jag lagade själv!
Farmor vände sig bara mot väggen. Men för hans skull åt hon till slut lite — en sked gröt i taget.
En dag gick farfar ut med mössan djupt i pannan. Maj lyfte lätt på huvudet:
— Vart ska du?
— Snart tillbaka, muttrade han.
Och så gick han till Anita — byns egen häxa. Hon gav honom örter och viskade instruktioner om hur han skulle “väcka liv i sin käresta”.
— Det funkar, lovade hon, — om du gör precis som jag säger.
Farfar kom hem, bryggde örtteet, och hela huset fylldes av doft. Då började farmor igen:
— I garderoben ligger min begravningsklänning…
Men farfar avbröt henne oförväntat:
— Jag såg Gunilla utanför ICA! Så stilig hon var! Hon sa att våren är här, fåglarna sjunger, och undrade om jag ville gå en sväng. Tänk dig det!
Gunilla var hans första kärlek. Hon hade varit gift flera gånger, men nu var hon änka och blinkade ofta åt Sven. Påstod att han försummat sitt eget lycka, att allt kunde varit annorlunda…
Farmor Maj visste om hennes skvaller. Och fastän Sven alltid förnekade, tvivlade hon.
Och farfar lade till:
— Och så såg jag Maj-Britt! Hon såg ut som en modell — ny kappa, läppstift, gnistrande ögon. Hennes man är ju en skruttig gubbe, men hon är fortfarande en riktig tjusarkvinna!
Då kastade farmor av sig täcket, satte fötterna i golvet och marscherade buttert mot garderoben.
— Oroa dig inte, jag glömmer inte din klänning. Du blir vackrast av alla, sa farfar lågmält.
— Vem pratar om att dö? fräste Maj. — Jag har ju inget att ta på mig! Målarna åt upp min kappa, mössan är gammal, och mina sjaletter duger inte ens till rengöringstrasa!
— Men du sa ju att det inte behövdes…
— Nu vill jag ha nytt! skrek hon och började vräka ut gamla kläder ur garderoben.
— Gunilla och Maj-Britt väntar säkert på att jag ska ge upp. Tror de jag lägger mig ner och dör? Se här — jag står upp! Var är potatisen? Jag är hungrig. Och ge mig det där teet, det som luktade gott!
Från den dagen började farmor Maj gå omkring igen, städa och gnälla som förr. Ingen förstod var “sjukdomen” tog vägen.
Farfar köpte henne ny kappa, mössa och till och med en glad vårscarf. Nu går farmor Maj runt byn som en riktig drottning! Farfar trippar belåtet bredvid med ett lurigt leende, som om han vet precis vem som egentligen lurade vem.
— Titta på honom! klagade farmor för dottern som kom på besök. — Jag låg ju knappt ner förrän han började flörta! Gunilla, Maj-Britt — byns egna kurtisaner! Men han får inte gå till någon! Jag ställde mig upp av ren envishet — och nu ska jag leva i hundra år, förstått?
Samma natt slutade Ebba och Linnéa titta på filmen. De satt bara och pratade. Natten var lång, och skiftet långt ifrån slut.
— Vilka underbara morföräldrar du har! log Linnéa. — Sådan äkta kärlek.
— Snart firar de ju briljantbröllop, sa Ebba stolt. — Visst, de har blivit gamla, men de håller ihop. Och framför allt — de älskar varandra.
— Men farmor Maj är väl rädd att farfar ska springa iväg?
— Jamen visst! skrattade Ebba. — Men det är onödigt. Han är trogen som en valp. Men motivatioOch så småningom blev det briljantbröllop, men farmor Maj höll alltid ett öga på Gunilla och Maj-Britt, medan farfar Sven bara strök sin mustasch och log som om han vunnit livets lotteri på alla sätt.
