Mormodern som förändrade allt
Alma satte sin gosedräktig kanin på soffan och pekade strängt på den:
“Stanna här, annars kommer mor-mor-mor och tar din plats!”
Elin, som hörde sin åttaåriga dotter mumla, log för sig själv medan hon fortsatte att putsa fönstret i köket. Väggklockan med en liten svanfigur tickade muntert och räknade minuterna till ankomsten av hennes mormor, Birgitta Margareta, som nyligen fyllt åttiotre år.
För första gången på nio år hade Birgitta Margareta vågat sig på en sådan resa – halvvägs genom landet för att krama sin barnbarn och äntligen få träffa sin barnbarnsdotter.
En gång i tiden bodde Elin med henne i en liten stad i Norrland, tillsammans med föräldrarna och mormodern. Men 2004 flyttade hon, gifte sig och bosatte sig på en ny plats. Elins mamma hälsade på nästan varje år, men mormodern, redan då inte ung längre, väntade alltid på att barnbarnet och familjen skulle komma och hälsa på henne.
Men det unga parets liv upptogs av bolån och arbete. Semestern var sällsynt, och resan till hembygden sköts upp gång på gång.
I år väntade de Elins mamma, men istället bestämde sig Birgitta Margareta för att resa – åttiotre år gammal, med dåligt hjärta, trötta ben och över tusentals kilometer.
“Mamma, varför behöver vi en mormor till när vi redan har mormor Kerstin och mormor Ingrid?” frågade Alma med barnslig raktframhet och korsade armarna.
“Varför? Hon är min mormor och din gammelmormor. Hon kommer på besök för att träffa oss. Jag har ju berättat om henne!”
Alma rynkade på näsan:
“Men hon är så gammal!”
Elin ringde regelbundet till Birgitta Margareta, och när Alma blev större fick hon prata i luren. Det fanns också fotografier. Men som det visade sig kunde varken telefonen eller bilderna ersätta riktiga möten. Alma, som aldrig träffat sin gammelmormor, såg henne bara som en “gammal tant”.
Elin ville ryta åt henne men hejdade sig. Skuldkänslor brände i bröstet: på nio år hade de aldrig tagit sig till Norrland. Hon satte sig bredvid dottern och började berätta:
“Jo, hon är äldre. Men hon är vår familj, precis som mormor Kerstin och mormor Ingrid. Man säger inte så om äldre. Birgitta Margareta är en fantastisk kvinna, du kommer att älska henne.”
Alma verkade förstå, men en bitter efterklang dröjde kvar i Elis hjärta. Skam över att dottern inte kände sin gammelmormor, över att hon själv aldrig tog sig tid att hälsa på.
Samma dag hämtade Elin ett paket från posten. Avsändaren var Birgitta Margareta. Konstigt, för hon skulle ju komma in några dagar. Hemma, när de öppnade lådan, hittade Elin presenter och noggrant vikta kläder. Alma, som stod och nosade, var första som såg den gamla solfjädern, lite gulnad men elegant, som om den kom direkt från förra seklet. Bredvid låg tunna spetshandskar och, i en separat påse, en frodig baldräkt.
“Oj! Vad är det här?” Almas ögon vidgades när hon rörde vid tyget.
“Jag vet inte varför mormor skickade det här om hon snart kommer själv,” sa Elin förvirrad.
“Är det hennes?” Alma såg tveksam ut. “Dansade hon, som jag?”
Dräkten, trots att den var gammal, var magnifik med fin brodyr. Hela kvällen satt Elin och Alma och tittade på sakerna och undrade vad mormodern hade i sinnet. Alma älskade solfjädern, provade handskarna även om de var för stora, och drömde om en liknande klänning till sina danser.
“När du blir större syr vi en åt dig,” lovade Elin och gömde ett leende.
Tre dagar senare åkte Fredrik, Elins man, till flygplatsen för att hämta Birgitta Margareta. Elin, som kom ihåg Almas ord om “gammal”, var nervös och rädd att dottern skulle säga något olämpligt.
“Flickor, här kommer vår gäst!” ropade Fredrik glatt från dörren.
Elin hörde genast entusiasmen i hans röst.
“Hon är fantastisk,” viskade han till sin fru och blinkade.
Bakom honom stod Birgitta Margareta: i en stram kappa, en liten hatt, lågklackade stövlar och en väska i handen. Ögonbrynen lätt markerade, ögonen med en fin ögonskugga, läpparna perfekt målade. Elin mindes sedan barnsben hennes ord: “Läpparna ska vara perfekta, även utan spegel.” Och mormodern kunde det, som en mästare.
“Mormor!” Elin kastade sig i hennes armar och höll tillbaka tårarna.
Efter den långa flygresan såg Birgitta Margareta trött ut, men hennes ögon strålade av en värme som kunde smälta den kallaste vinterdag.
“Min lilla gumman,” sa mormodern och öppnade famnen.
“Jag måste till jobbet, ni får umgås utan mig,” log Fredrik och gick.
I hallen iakttog Alma gästen, fortfarande osäker på hur hon skulle bete sig. Birgitta Margareta, som märkte sin barnbarnsdotter, såg på henne med ömhet men skyndade sig inte att krama henne, eftersom hon kände hennes tveksamhet. Skrattande gick hon in i vardagsrummet, stödd på Elin.
“Resan, du förstår, är inte lätt i min ålder, men jag ville så gärna träffa er att jag inte kunde vänta längre. Jag skulle ha kommit tidigare, men det där benbrottet… i min ålder…”
“Mormor lilla, det är vi som borde skämmas,” suckade Elin. “Först jobbet, sen föddes Alma…”
“Jag förstår, älskling, oroa dig inte. Jag sitter ner och vilar lite.”
“Vill du inte vila i sängen? Sedan kan vi äta…”
“Åh, Elin, jag vet inte ens om det är morgon eller kväll, tidszonerna har rubbat allt…”
Efter en kopp te rättade Birgitta Margareta till håret – kastanjebrunt med grå strån – och lade händerna i knät. Hennes blick vilade stadigt på Alma. Hon längtade efter att krama sin barnbarnsdotter men väntade, förstående att flickan själv måste ta första steget.
Alma, fortfarande nyfiken, kunde inte hålla sig längre:
“Är det här ditt?” pekade hon på påsen med baldräkten.
“Ja,” log mormodern. “I den här klänningen dansade jag på en bal tillägnad 1800-talet. Solfjädern och handskarna är också mina.”
Alma stelnade till och försökte föreställa sig sin gammelmormor dansande.
“Varför skickade du hit dem?” frågade Elin.Birgitta Margareta lyfte stolt huvudet och svarade: “För att visa att livet är fullt av dans, även när åren blir många.”
