Rebecka lagade smörgåsar, kokade te och satte sig i köket i sin lägenhet i en förort till Göteborg, medan hon väntade på sin svärmor. Dörrklockan ringde.
“Tack för att du kom!” utbrast Rebecka när hon öppnade dörren och såg Margareta.
“Vad är det som är så bråttom? Vad ville du prata om?” frågade svärmor misstänksamt.
“Kom in i köket, jag har en överraskning!” log Rebecka, medan hon försökte dölja sin nervositet.
Margareta följde efter henne.
“Jaha, vad är det för överraskning?” upprepade hon och satte sig.
“Titta här!” Rebecka lade ett papper framför henne.
Svärmor läste igenom texten och flämtade till, hennes ansikte vitnade.
Rebecka satt i sovrummet med händerna för öronen, men Margaretas gälla röst hördes ändå genom väggarna. Det kändes som om svärmor skrapade i hennes själ med en rostig sked, drog fram allt ända till sista droppen och lämnade bara tomhet och smärta efter sig.
Rebecka hade länge insett att det var omöjligt att hitta gemensam mark med svärmodern. Men varför tog inte hennes man, Erik, återigen hennes parti? Kunde han inte se hur hans mamma förnedrade hans fru? Hon visste att han älskade henne, men hans tystnad sved som ett sår. Vad höll de på med i den här familjen?
Margareta visste hur man fick folk att vika sig. Hennes favoritsyssla var att kritisera Rebecka för att hon inte kunde skänka henne barnbarn. Tre år hade gått sedan deras bröllop, och ännu fanns inga barn. Och naturligtvis var det Rebeckas fel – vem annars? Det kunde ju inte vara hennes älskade son!
Redan från första stunden hade svärmodern ogillat sin sonhustru. Även innan de träffats hade hon bestämt sig för att hennes Erik förtjänade någon bättre. När han förde Rebecka hem – hans pappa var redan borta – stod det skrivet i varje blick hon gav: hopknipna läppar, kylig ton, inte en antydan till leende.
Men Rebecka var för kär för att bry sig om sådana “småsaker”. Alla vet ju att perfekta svärmödrar inte finns. Förresten bodde hon och Erik i en egen lägenhet i stadens hjärta. Bröllopet var enkelt men lyckligt. Rebecka och Erik, båda i trettioårsåldern, hade tagit beslutet om äktenskapet med klart sinne. De var vackra, framgångsrika, delade intressen. Deras liv verkade perfekt.
De ville inte vänta för länge med barn – Rebecka var närmare trettio. Men tiden gick, och den önskade graviditeten uteblev. För de unga var det ingen tragedi – de kunde vänta och njuta av varandra. Men Margareta ville inte vänta.
“Håller du koll på din cykel?” frågade hon strängt varje gång hon kom på besök. “Du måste vara mer uppmärksam!”
Rebecka rynkade pannan av sådana frågor. Uppvuxen i en bildad familj kändes svärmoderns oförskämdhet plump. Hon ville säga ifrån, men hon älskade Erik, och han avgudade sin mamma. Att såra svärmor betydde att såra maken, så Rebecka höll tyst.
“Se inte så sur ut! Jag bryr mig bara om er!” fortsatte Margareta. “Jag glömde nästan – jag har bokat en läkare, ni ska dit snart. Och här, ta det.” Hon räckte över en påse med örter. “Brygg bålört och drick. Det hjälper!”
Rebecka drack örtteer, gick till läkare, genomgick undersökningar. Diagnosen var alltid densamma: hon var frisk. “Gud har inte gett än”, sa läkarna. Men Margareta, övertygad ateist, accepterade inte sådana förklaringar. Hon ville ha barnbarn – alla hennes väninnor hade redan fått, och avund sved i hennes själ.
“På lördag åker vi till en spågumma, jag har betalat handpenning”, förkunnade hon en dag.
“Mamma, varför till en spågumma?” undrade Erik. “Tror du hon kan trolla fram ett barn åt oss?”
“Skratta inte! Man måste prova allt för att inte ångra sig sen!”
De gick till spågumman, som lade korten och gav dem en flaska med vätska: “Tre droppar fem minuter före soluppgång.” Men inget mirakel inträffade. Då släppte svärmodern tyglarna helt.
“En kvinna ska föda barn! Men du kan inte ens det”, fräste hon till Rebecka.
“Farmor, hon går mig på nerverna”, klagade Rebecka när hennes farmor kom på besök.
“Vad vill hon då?” frågade den gamla damen.
“Hon säger att jag inte kan ge henne barnbarn.”
“Kan du inte då?”
“Jo, naturligtvis!”
“Och din Erik då?”
Rebecka stelnade. Plötsligt insåg hon att Erik aldrig hade gjort några tester. Hur kunde hon ha missat det? Allt var så uppenbart, men Margaretas ton och självsäkerhet hade bländat henne.
“Det finns inga sjuka i vår släkt! Framför allt ingen som inte kan skaffa barn!” upprepade Margareta gång på gång.
“Erik, kan inte du också göra tester?” föreslog Rebecka en kväll i sängen.
“Varför då? Jag är frisk!” viftade han avvärjande.
“Det är jag också! Men din mamma tror att det är mitt fel. Om du gör testerna och allt är bra, kanske hon lugnar sig. Säg inget till henne än – vi kan göra en överraskning!”
Erik gick motvilligt med på det. Han såg poängen och ville gärna visa sin mamma var skåpet skulle stå.
Resultaten blev en chock för alla – Erik, Margareta och Rebecka. Det visade sig att aktiviteten i Eriks spermier var bara 10 %, då normen är över 58 %. Rörelseförmågan var under 8 %, medan den borde vara minst 32 %. De var få och rörde sig knappt. Anledningen var en komplikation efter en barndomssjukdom som Erik inte kände till.
Rebecka gick in i köket, där Erik just skulle bjuda sin mamma på te, och lade tyst pappret med resultaten framför Margareta.
“Här är din överraskning. Se själv!” sa hon och mötte Margaretas blick. “Säg inte att du inte visste.”
I hennes förvirrade ansiktsuttryck förstod Rebecka: svärmodern hade vetat men år efter år skyllt på henne, förolämpat henne. Varför? Av elakhet? Av tristess? Erik sa inget, stödde sin mamma, trots att han borde ha stoppat henne för länge sedan.
Han stod och vek papperet i händerna, verkade vilsen. All självsäkerhet var borta.
“Så vi kan inte få barn?” mumlade han.
“Du kan inte. Jag kan föda när jag vill”, svarade Rebecka kallt. “Din mamma har rätt: du behöver någon annan. Jag går. Från dig och från henne.”
Seger gav ingenHon vände ryggen åt deras krossade drömmar och gick ut i den kyliga kvällen, medan iskristallerna knastrade under hennes fötter.
