Svek i det nya hemmet
Olle och Elin gifte sig och flyttade till en ny lägenhet i en förort till Göteborg. De var överlyckliga: det unga paret inredde hemmet, skapade mys och drömde om framtiden. Men efter ett halvår kom Olle föräldrar på besök. Först verkade de förvånade över Elins närvaro, men under middagen, efter några snapsar, bröt grälet ut.
”Varför har du tagit hit den här kvinnan?” fräste svärmodern.
”Vad menar du? Jag är hans fru!” protesterade Elin, medan het ilska steg upp inom henne.
”Fru?” skrattade svärmodern hånfullt. ”Vilken sorts fru? Skäm inte ut dig! Olle har redan en fru och två barn. Våra barnbarn! Och vem är du? Vill du bara ha lägenheten?”
Elin vände sig mot Olle, men han tittade bara ner och viskade:
”Åk till din mamma, jag ska fixa det här. Jag skickar hem dem i morgon.”
När Elin fyllt arton började hennes mamma prata om att gifta sig. Hon pressade inte dottern, men hon oroade sig: Elin tillbringade för mycket tid hemma med böcker. Hon var ingen ensamvarg – i skolan och på universitetet var hon aktiv, men hon avvisade pojkars uppvaktningar. Hon föredrog att försvinna in i en bokhistoria framför att gå på dejter. Modern var rädd att dottern skulle bli ensam kvar.
Elin tog examen, fick jobb som projektledare, men livet förändrades inte: hemma, jobb, hemma. Då bestämde föräldrarna att det var dags för henne att bo själv. De hade köpt en trea i en gammal byggnad åt henne och hyrt ut den. Efter en renovering gav de nycklarna till Elin och i princip körde ut henne från barndomshemmet.
Elin kände sig förrådd. Hur kunde de bara kasta ut sin dotter? Men livet tvingade henne att anpassa sig. Hon tyckte inte om att städa den stora lägenheten eller handla mat, tills Olle dök upp. Han tog hand om hushållssysslorna och vann hennes hjärta på så sätt.
När Elin presenterade honom för föräldrarna rynkade modern pannan. Hon ville att dottern skulle få en man med universitetsutbildning och egen bostad. Olle, bilmekaniker, hyrde ett rum i ett kollektiv i närheten. Fadern sa bara:
”Vi får se hur det går.”
Olle älskade Elin, och det var det viktigaste. Bröllopet var enkelt, bara hennes föräldrar var där. Olle föräldrar från en avlägsen byn kom inte, och paret planerade att hälsa på dem, men saker uppstod som försenade resan.
Ett år senare började de tänka på barn. Olle föreslog att de skulle sälja den gamla lägenheten utan hiss och köpa en ny i ett modernt hus, även om det var på utkanten.
”Hur ska vi bära barnvagn upp för femte våningen?” övertalade han.
Elin gick med på det, trots att mamman var emot det. Dagen de skrev på för den nya lägenheten hamnade Olle på sjukhus med blindtarmsinflammation. Elin fick sköta papperen själv och tog med sig modern, van vid att någon annan alltid bestämde åt henne.
När Olle kom hem från sjukhuset var det till det nya hemmet. De inredde med iver, hängde upp gardiner och ställde fram möbler. Livet kändes som en saga, tills hans föräldrar dök upp.
Under middagen kastade svärmodern ur sig anklagelser. Elin, chockad, kunde knappt tro sina öron. Olle teg och bad henne bara att åka. Hon packade en väska och gick till sin mamma, med hjärtat fullt av smärta och förödmjukelse.
Nästa dag återvände hon. Olle föräldrar var borta, och lägenheten skinande ren.
”Vad menade din mamma igår?” frågade Elin och höll tillbaka tårarna.
”Äh, bry dig inte. Jag hade en kvinna innan, vi fick två barn. Men nu är det du jag är med,” svarade Olle nonchalant.
”Du ljög för mig! Det här är svek!” skrek Elin. ”Jag kan inte leva med en lögnare!”
”Kan du inte? Då får du dra! Lägenheten blir min. Om du stämmer mig kommer jag betala av din del hela livet,” flinade han.
”Det är du som ska gå,” svarade Elin iskallt. ”Det var inte utan anledning mamma insisterade på att lägenheten skulle stå på mig. Hon misstänkte något…”
Elin stod ensam kvar i den rymliga lägenheten. Kvällarna tillbringade hon åter med böcker, men de gav ingen tröst längre. Hjärtat värkte av förräderi. Hon hade älskat Olle, litat på honom, men han hade dolt en annan familj.
Modern kom och tröstade:
”Jag sa ju att han inte var rätt. Men du är inte ensam, jag är här.”
Elin nickade, men kände sig tom inuti. Hon startade ingen skilsmässa – låt honom ta steget själv. Lägenheten, köpt av hennes föräldrar, blev hennes fästning men också en påminnelse om krossade drömmar. Olle ringde och bad om förlåtelse, men hon svarade inte.
Ibland, när hon bläddrade i en bok, föreställde hon sig hur deras liv kunde ha varit utan lögnen. Men verkligheten var hård: hon var åter ensam, med böcker och ett krossat hjärta.
