Livet under en tyrann
När livet drev mig och min man i ett hörn, var vi tvungna att flytta till hans far i en liten stad utanför Uppsala. Det verkade som en tillfällig lösning, men redan efter några månader insåg jag att jag inte skulle klara ett år under samma tak som den här mannen. Jag kände mig som en slav i huset hos en grym herre, och nu, även om vi inte har något att äta, kommer jag aldrig att återvända till svärfadern. Hans sätt att behandla mig krossade varje hopp om en fredlig tillvaro.
Mina mans föräldrar skilde sig för länge sedan. Hans far, Gustav Andersson, uppfostrade honom, medan hans mor skapade en ny familj och nästan aldrig syntes till i deras liv. Kanske var det därför svärfadern såg ner på kvinnor. Första dagen vi träffades verkade han bara vara en butter gubbe, sur och inget mer. Av respekt för att han ensam tagit hand om min man försökte jag hitta gemensam mark med honom. Förgäves.
Vi hade ingen egen lägenhet. Vi hyrde ett rum i Uppsala, sparade till ett hem, men jag blev gravid och alla planer rasade samman. Pengarna räckte knappt, och födseln var nära. Motvilligt bad vi Gustav om att få bo hos honom. Men redan efter några dagar ångrade jag det här beslutet, som om jag anade vilken mardröm mitt liv skulle bli.
Jag hade aldrig känt till så mycket hushållsarbete. Städning, matlagning, strykning – allt hamnade på mig, som om jag inte var en gravid kvin utan en viljelös tjänare. I åttonde månaden rörde jag mig med svårighet, magen drog nedåt, ryggen värkte, men jag fick inte vila. Jag fortsatte arbeta för att tjäna lite pengar innan föräldraledigheten, och hemma väntade ändlösa sysslor.
“Vad ligger du här och latar dig som en drottning?” röt Gustav Andersson om jag vågade sitta på soffan eller lägga mig när det blev för mycket. “Graviditet är ingen sjukdom! Ingen ska springa med moppen åt dig!”
Och jag, med sammanbitna tänder, tog åter moppen, torkade damm, tvättade fönster, skurade hörn där ingen städat på åratal. Svärfadern kände ingen barmhärtighet. Han hittade fel i allt och drog upp nya sysslor tills jag var utmattad. Och han gjorde bara detta när min man inte var hemma. Jag försökte stanna ute för att undvika hans vrede, men det hjälpte inte.
“Jag kommer hem från jobbet, och var hänger du?” skrek han om middagen inte var klar när han kom. “Golvet är smutsigt, det knastrar under fötterna, och hon dräller omkring!”
Hans ord skar som knivar genom själen. Han förödmjukade mig vid varje tillfälle, och jag teg, ville inte klaga till min man. Albin jobbade redan dubbelt för att försörja oss. Jag försökte hantera svärfadern själv, hoppades han skulle vänja sig vid mig. Men hans klagomål växte som en snöboll. Soppan var för osaltad, tallriken vasstvättad, sängen dåligt bäddad. Ibland var hans påhopp så absurda att jag knappt höll tillbaka ett bittert skratt. Jag fick moppa golvet två gånger om dagen, stryka inte bara våra kläder utan också hans skjortor, som om jag var skyldig att tjäna honom.
“Ska jag behöva ta strykjärnet när det finns en kvinna i huset?” vrålade han. “Om min son valt en sådan klantskalle, får han skilja sig! Ligger här hela dagarna, latmask!”
Att leva med Gustav Andersson fick mig att förstå varför hans fru flytt från honom så fort sonen fötts. Att stå ut med honom var omänskligt. Jag började beundra den kvinnan som uthärdat honom ens några år. Hon var en hjältinna. Men en dag nådde jag min gräns.
Jag stod i köket, skurade en kastrull, när svärfadern kom in och började förklara hur jag “gjorde allt fel”. Hans röst, fylld av förakt, blev droppen. Jag smällde tillbaka kastrullen i vasken, torkade händerna och gick, utan ett ord, för att packa. Hellre leva i fattigdom än låta den här tyrannen förstöra mina nerver och hälsa. Jag tänkte inte bara på mig, utan på barnet som inte behövde skrik och förnedring.
“Dra åt helvete!” skrek han efter mig, med de grövsta svordomarna.
Just då kom Albin hem. När han såg mitt tillstånd knappt höll sig tillbaka från att gå på fadern. Jag fick vända honom därifrån, och redan nästa dag hyrde vi ett litet rum. Sedan dess har Albin inte pratat med sin far. Gustav Andersson skickade elaka meddelanden och anklagade sin son för att “bytt sitt blod mot någon slampa”. Då bröt Alben kontakten för gott.
Jag förstår fortfarande inte hur en sådan man kunde få en snäll och omtänksam son. Kanske blev svärfadern bitter av ensamhet eller svartsjuka, men jag har varken ork eller lust att gräva i det. Vi har ingen kontakt, och jag hoppas det förblir så.
