Jag har alltid varit en tillbakadragen person som föredrar ensamhet framför högljudda sällskap. När jag gifte mig kände jag att jag i min man hade funnit all den värme, förståelse och stöd som jag kanske saknat tidigare. Det var skönt i denna mysiga lilla värld för två. Mina vänskapsband var få men starka: med två vänner som bodde i andra städer pratade vi ibland i telefon eller skrev till varandra. Vi hade det där sällsynt äkta umgänget. Och det räckte för mig.
Men så var det en till. Lovisa.
Hur hon hamnade i mitt liv vet jag inte. Vi träffades av en slump, pratade och bytte nummer. Först var allt oskyldigt: hälsningar på högtider, oväntade tjänster, omtänksamhet. Lovisa virkade sig in i mitt liv, men det gick inte att dra loss tråden – allt verkade så välmenande. Sedan insåg jag: vi passade inte ihop. Hon var en människa från en annan värld, och bland mina vänner och kollegor gjorde hennes påflugenhet mig generad. Efter hennes ”skämt” blev det ofta en obekväm tystnad som jag fick fylla med skratt eller ord. Jag ursäktade henne alltid med samma fras: ”Lovisa har ett gott hjärta. Döm inte en människa efter beteendet.”
Hon verkade veta precis när jag hade gäster och dök upp i samma stund. Oinbjuden. Med en flaska champagne. Även om det var personer som tyckte att sådant var opassande. Och varje gång – en skål. Lång, högtidlig, där jag framställdes som någon sorts gudomlig varelse: ”…Tove och jag, vi kanske inte delar samma mor, men vi är som bullar av samma deg…” Skamset, obekvämt, äckligt.
Min man avskydde henne. Han tyckte jag lät mig manipuleras på grund av svag karaktär. Han bemötte hennes utbrott med lika överdrivna komplimanger och drog sig sedan undan, lämnande mig ensam med detta ”absurdteater”. Vi bråkade ofta om Lovisa. Jag anklagade honom för snobberi, han mig för blindhet.
Men nu till saken. Lovisa var i mitt liv i tolv år. Och under dessa år hände inget katastrofalt. Men sedan började det.
På en av mina födelsedagar gav hon mig ett vackert nylonundertøy. Efter första dagen täcktes min kropp av utslag. Diagnosen – allergi mot syntet. Därefter endast bomull. Då kopplade jag inte ihop det med Lovisa.
Ett par månader senare blev mina lätt vågiga hår krulliga som en afros. De klumpade ihop sig och föll ut i tovor. Jag plågades tills jag äntligen slängde hårborsten – också en gåva från Lovisa. Håret började återhämta sig.
Sedan försvann en stor summa från min plånbok. Just den hon gett mig på Internationella kvinnodagen. Min man muttrade då för första gången: ”Vem fan skulle annars välja en sådan ful plånbok?”
Min dotter Elin mådde dåligt efter varje besök av Lovisa. Illamående, feber, kräkningar. Min man skämtade: ”Lovisa gör Elin illamående.” Jag skrattade. Dumt nog.
Vår katt, Misse, hade varit med oss i sju år – snäll, kastrerad, flegmatisk. En gång var vi borta i två dagar. Lovisa erbjöd sig att ta hand om honom. När vi kom hem flög katten plötsligt på mig – rev mig på axeln tills det blödde. Därefter var han aggressiv. Och varje gång han beter sig konstigt, hörs frasen: ”…sedan han var hos Lovisa…”
Jag förstod fortfarande inget. Tills det hände.
När Lovisa gick tog jag automatiskt fjärrkontrollen och tryckte på knappen för kameran i trapphuset. Den var dold – ingen utom familjen visste om den.
På skärmen såg jag: Lovisa satt på huk framför vår dörr och… torkade av mattSedan tog hon fram något ur väskan, ställde sig på tå och stoppade det ovanför dörrkarmen innan hon gick.
