I Göteborg har hösten svept in staden i en grå dimma, men i mitt hjärta rasade en storm av bitterhet och besvikelse. Hur kan man vara så kall och likgiltig mot sina egna barnbarn? Min svärmor, Birgitta Karlsson, upprepar bara samma sak: “Era barn är era ansvar. Jag har gjort mitt, jag uppfostrade min son.”
Birgitta gick i förtidspension. Hennes yngsta dotter, Elin, fick nyligen tvillingar. De första tre åren hjälpte Birgitta till, men så fort barnen började förskolan hittade hon ett extrajobb. Som barnflicka i en välbärgad familie, där hon nu tillbringar dagarna med någon annans ungar.
På helgerna städar hon, träffar vänner och vilar. Visst, hon tjänar bra med pengar – men till våra barn, fyraårige Nils och tvåårige Oskar, har hon ingen tid. Inte en minut. Inte en uns av värme.
Min man, Johan, och jag har bett om hjälp flera gånger. Jag måste jobba, men barnen är ofta sjuka och kan inte gå på förskolan. Min mamma bor långt borta, så vårt enda hopp var Birgitta. Men hon vägrade direkt.
“Anlita en barnvakt”, sa hon kallt. “Stör mig inte när jag jobbar.”
Jag var chockad. Min mamma skulle ha släppt allt för att hjälpa. Hon lovade att komma några veckor på semester, men vad hjälper det? Birgitta åker runt med andras barn på lyxresor, åker yacht och poserar på stränder, medan jag måste välja mellan sjuka barn och att förlora jobbet.
Varje gång jag ser hennes glada bilder på sociala medier – med främmande barn på dyra förlorningar – vill jag gråta. Mina pojkar har aldrig sett henne på deras uppvisningar, aldrig fått en godnattsaga. De frågar: “Mamma, varför kommer inte farmor Birgitta?” Vad ska jag säga? Att hon föredrar andras barn för att de ger henne pengar?
Johan rycker bara på axlarna. “Så har mamma alltid varit”, säger han. Men hur ska jag acceptera det? Det känns som om hon vänt ryggen inte bara till barnbarnen, utan till oss. Hennes likgiltighet är som en kniv som skär långsamt.
Ibland undrar jag – förväntar jag mig för mycket? Men jag minns hur min mamma alltid fann tid, trots trötthet. Är inte det vad en mormor eller farmor ska vara? Kärlek, omtanke, värme? För Birgitta verkar det bara handla om pengar och egoism.
Vad tycker ni? Är det normalt att prioritera pengar över sina egna barnbarn? Vad skulle ni göra i min sits?
