**Dagbok**
Ibland kastar livet på en sådana situationer att det känns som om man lever i en TV-serie – men det är bara andra som tycker det är roligt. För den som står mitt i det är det varken kul eller lätt. Det var precis sådan historia min granne berättade för mig – en lugn och fin kvinna i trettiofemårsåldern som heter Sigrid. Hon ser ut som en typisk bildad person, men till och med sådana människor har en gräns för vad de står ut med.
Hon bodde en gång i Göteborg och jobbade på ett lokalt bibliotek. Där träffade hon en blandad men snäll grupp människor. En av dem var Felix, en glad och skojig typ som gillade att flörta lite. De träffades ibland på fikastunder, men de var aldrig riktiga vänner – bara bekanta. Sen flyttade Sigrid till Stockholm, fick ett nytt jobb och skaffade en mysig liten lägenhet på Södermalm. Hon glömde nästan bort de gamla ”vännerna” från förr.
Men en dag… dök Felix upp igen.
Efter några år hade han hunnit gifta sig, skilja sig och sedan gifta om sig. De stötte ihop på semester i Åre. Felix var där ensam, trots att han nyss gift om sig. Sigrid frågade inte varför – hon brydde sig inte. Han försökte prata med henne, fråga hur livet var och var hon bodde. Hon höll artigt med i samtalet, men utan större engagemang.
En vecka senare ringde han:
”Hej! Jag och Lovisa (hans första fru) är i Stockholm några dagar. Kan vi bo hos dig?”
Sigrid blev paff. Innan hon ens hann säga nej stod de med väskor utanför hennes dörr. *Okej*, tänkte hon, *ett par dagar klarar jag av*. Men dagarna blev fem… och sedan en obestämd tid.
Felix och Lovisa betedde sig som om de bodde där. De gick runt i underkläderna, krävde middag, höll smådiskotek på kvällarna, drack vin ur hennes glas, städade inte efter sig och tog med sig kompisar på ”en snabb kaffeplur”.
”Kan vi stanna en dag till? Det är så mysigt här!” sa Lovisa när hon tog mackor ur Sigrids kyl.
Sigrid bet ihop och stod ut till dag fem – då sparkade hon ut dem. Hon ljög om att hon var sjuk och hade bråttom. När de äntligen var borta slipade hon lägenheten skinande ren och svor att aldrig mer låta någon utnyttja henne.
En månad senare, när hon äntligen kände sig normal igen, ringde Felix igen.
”Tjena! Jag och min nya fru, Elin, är i Stockholm en vecka. Hur är det? Får vi bo hos dig?”
Då kokade det inom Sigrid. Hon satte sig rak i ryggen.
*Det här är inte bara fräckhet. Det här är en invasion*, tänkte hon.
Lugnt men bestämt svarade hon:
”Hör ni, jag respekterar er, men min lägenhet är ingen hotellobbys. Jag har varken ork eller lust att gå igenom det igen. Det finns hotell, vandrarhem och hyreslägenheter i Stockholm. Hoppas ni förstår.”
Felix tystnade och lade sedan på. Ingen tack, ingen ursäkt – bara tystnad.
Senare delade hon med mig:
”Jag tror jag inte kunde säga nej förr. Jag trodde att vara snäll betydde att hålla tyst och stå ut. Men nu förstår jag – man måste respektera sig själv först. Om jag inte vill ha gäster gör det mig inte till en dålig person. Det gör mig till en vuxen.”
Vad tycker ni? Gjorde Sigrid rätt? Eller borde hon ha visat medkänsla och låtit ”vännerna” komma igen? Var går gränsen mellan gästfrihet och ren fräckhet?
