Jag har varit gift i tre år nu. Vi är ännu barnlösa, även om tankar på föräldraskap länge har funnits i luften. Hela tiden har min man och jag bott i en hyreslägenhet i centrala Göteborg—inte för att vi inte hade råd med något annat, utan för att min sviga, Britt-Louise, inte ville låta oss flytta in i sin tomma etta som stått oanvänd i åratal.
Hon uppfostrade min man, Elias, ensam. Lägenheten fick hon en gång från textilfabriken där hon arbetat i tjugo år. Senare gick hon omgift.
“Min styvfar var en god människa, han blev som en riktig far för mig,” brukade Elias berätta. “Men med min mor var det ständigt bråk. Hon var aldrig nöjd, klagade alltid över pengar.”
Styvfadern hade en dotter från första äktenskapet. Han ville adoptera Elias, men Britt-Louise vägrade—hon var rädd att förlora bidragen. När hon flyttade till sin nye man, låste hon bara sin lägenhet och stängde av varmvatten. Där fanns inte ens en renovering, hon vägrade hyra ut den—meningen fanns inte, sa hon.
Efter bröllopet bad vi henne låta oss bo i den lägenheten—enkel, men ändå vårt eget. Men svigmodern vägrade blankt:
“Vi ska snart skiljas,” förklarade hon. “Han är snål, lat och värdelös. Jag går bara igenom detta för pengarnas skull. När vi skiljer oss—vart ska jag då ta vägen om ni redan bor där?”
Och visst nog, snart ansökte hon om skilsmässa. Men hon flyttade inte. Sedan drabbades hon av en ny sorg—styvfadern dog. Britt-Louise var säker på att den tvåan skulle bli hennes, men arvet skrevs till dottern.
Samtidigt avled min mormor, som redan i livet skrivit över sin mysiga tvåa på mig. Vi började renovera och planera flytt. Men allt grusades av Britt-Louises utbrott.
“Jag bar honom i famnen medan hans dotter inte ens hälsade på! Jag lagade mat, tog hand om honom! Men nu får hon huset i Stockholm, och jag ska bo i en fuktig etta! Detta kallar ni rättvisa!” skrek hon i telefonen.
Allt detta var hennes egen skuld: hon vägrade adoptionen, hon vägrade bo med oss. Att diskutera var lönlöst. Till slut fick hon flytta tillbaka till den kalla, öde ettan. Där fanns inte ens möbler—bara nakna väggar.
Elias tyckte synd om henne. Han ville åtminstone göra stället mer beboeligt. Jag föreslog att vi kunde ge henne mormors möbler—vi ändå tänkte köpa nya. Allt var välbehållet, fastän inte nytt.
Britt-Louise hade fått med sig lite från sin avlidne mans lägenhet, men mest inbyggda vitvaror som inte gick att flytta. Och styvdottern—hon var inte förlorad—vägrade ge bort något av värde.
När vi levererade möblerna blev det en scen:
“Vad är detta?! Ni tänker dumpa gammalt skräp på mig?! Min man är död, och ni behandlar mig som sopor! Ni köper nytt, men jag får skräp! Skamligt!” skrek hon i trapphuset.
Fastän mormors soffa bara var fyra år, knappt använd. Och våra nya möbler köptes av mina föräldrar. Varför hon trodde vi var skyldiga att köpa allt åt henne—det förblev en gåta. Hon krävde att vi skulle ta tillbaka allt. Gnällde—”ni har pengar till renovering, men inte till mig.”
Vi vände och gick. Möblerna stod kvar i hallen. Jag trodde Elias skulle hämta dem helgen efter. Men nej. Britt-Louise frågade en granne om hjälp, släpade in allt. När väl plånboken är tom, försvinner stoltheten.
Så bor hon nu. Full av agg, med begagnade möbler—men med sin stolthet i behåll. Fast stolthet lagar ingen mat och värmer inte på natten. **Ibland är det bättre att vara ödmjuk än att stå ensam i mörkret.**
