— Är du sen igen? — Anders röst i telefonen lät som om den kom från andra sidan en höstflod, där mörkret redan lägrade sig och dimman låg tung över vattnet, inte bara från grannlägenheten i Stockholms höghus.
— Ja, till tio, kanske senare. Dokumentkontroll, logistiken strulade igen, — svarade Elin och aktiverade högtalaren medan hon rörde om i kaffet och avslutade ett mejl till leverantörerna. En trave outöppnade utskrifter låg bredvid.
— Du är nästan aldrig hemma, — sa han efter en lång tystnad. Lugnt, utan anklagelse, bara ett konstaterande. Men i lugnet hördes en trötthet. Inte av henne, inte av förhållandet, men av hennes eviga frånvaro. Av kvällar i tystnad, av mornarnas tomhet.
— Du förstår väl.
— Jag förstår, — igen en paus. Men inte tom. Spänd, tung, som före ett oväder. I den tystnaden hördes för mycket: dolda känslor, outtalade frågor, en ängslig förväntan.
Elin stod inte ut med sådana pauser. De pressade mot bröstet, som om någon långsamt och medvetet klämde åt. Tystnaden mellan dem var aldrig tom — inte på ljud, men på smärta.
Hon kom hem närmare midnatt. Inget ljus tändes, bara en smal strimma från nattlampan i hallen — Anders lät den alltid vara på, “så du inte snubblar”. I det svaga skenet låg en ensam strumpa på golvet — definitivt inte hennes. I köket en lapp: *”Middag i ugnen. Somnat.”* Handstilen lite ostadig, som om den skrivits i brådska eller oro.
Hon åt under tystnad, maten var varm, omsorgsfullt insvept i folie. Men hon smakade inget — som om hela kroppen var för trött för att känna. Sedan öppnade hon laptopen, bläddrade igenom en rapport, stängde den direkt. Badrummet, vatten mot ansiktet, undvikande av spegeln — för reflektionen var för trött för att möta hennes blick. Hon lade sig bredvid honom. Han sov. Med ryggen mot henne. Mellan dem — ett mellanrum. Lite större än förr. Eller var det bara inbillning?
Morgonen började med köer, en avbruten klack och glömda dokument. På bussen satt hon bredvid en kvinna i fyrtioårsåldern som klagade i luren:
— Han kom hem i gryningen, luktade tobak, teg som en mussla. Och jag, dåren, väntade ändå…
Elin ryckte till. Som om hon hörde sin egen tanke — fast spegelvänd. Den andra kvinnan väntade trots allt. Men hon — bodde med Anders sida vid sida, men som i olika världar.
På kontoret märkte ingen att hon kom tidigt. Ingen skulle ha märkt om inte rapporten var inlämnad. Chefen nickade, muttrade *”Bra”* och försvann bakom skärmen igen. Allt enligt rutin: rapport, nick, tystnad. Även tacket lät som en order.
Elin gick till pentryt, drog ett te. Hon stirrade på tepåsen som sjönk, lämnade ett blekt spår efter sig. Det var det enda verkliga rörelsen hon sett på hela dagen. Allt annat — mekaniskt. Rapporter, rapporter, rapporter. Allt precis, i tid, korrekt. Men som om det var åt fel håll. Rörelse för sakens skull. För att “fungera”, inte för att *leva*.
På kvällen åt de tillsammans. Under tystnad. Gafflar skramlade mot tallrikarna, kylen surrade — en monotAnders sträckte sig över bordet och tog hennes hand, och plötsligt kändes allt lite ljusare, som om dimman äntligen började lyfta.
