Lars Gunnarsson och hans fru Agneta for till Göteborg för att besöka sin dotter. Redan vid porten till huset där deras Elin bodde märkte Lars hur nervös Agneta var.
– Agneta, är allt okej? frågade han och såg henne i ögonen.
– Jo, jo, det är bara att det var länge sedan vi såg Elin, sa Agneta och försökte le, men hennes röst darrade.
De gick upp till dottrens lägenhet. Lars tryckte bestämt på ringklockan. Ingen öppnade.
– Konstigt, är hon inte hemma? muttrade han och tittade på Agneta innan han ringde på igen.
Låset klickade, dörren gled långsamt upp, och Lars stelnade till av det han såg.
***
Fadern stod där, röd av ilska, ansiktet glödande. Agneta grep hans arm och bad:
– Lars, lugna dig, snälla! Du har ju högt blodtryck! Låt oss bara prata med Elin!
Men Lars slet loss armen, hans röst blev mörk och hotfull. Elin, som stod i dörren, kände en kall kåre längs ryggen – hennes pappa hade aldrig sett på henne så förut.
– Släpp mig, Agneta! Nu får det vara nog! Det var inte mig du skulle hålla i, utan vår dotter!
– Lars, älskling, snälla! Agneta såg från mannen till dottern, osäker på hur hon skulle lugna ner stämningen.
För ett halvår sedan hade Lars haft en hypertenskris, och läkarna hade strängt förbjudit honom att stressa. Men igår hade han plötsligt sagt:
– Packa, Agneta. Jag kan inte sitta still. Tre månader av undanflykter, och hon kommer inte hem. Det är inte utan anledning. Du är hennes mamma, varför säger du inget?
Agneta hade verkligen varit tyst. Inte för att hon inte visste, utan för att hon visste för mycket. Tillsammans med Elin hade de dolt sanningen för Lars, hoppades att allt skulle ordna sig. De trodde att de kunde berätta senare, att han skulle bli arg, men att allt ändå skulle bli bra. Men nu – vad skulle hon säga, vad skulle hon göra?
– Hon är bara trött, pluggar, jobbar extra, lovade att snart komma hem, du känner henne ju, pladdrade Agneta, men Lars var redan på väg att ta på sig rocken.
Han tog plånboken, nycklarna, telefonen, tog även Agnetas mobil:
– Och tänk dig inte för att varna henne! Är jag ingen far eller? Jag såg hur hon den där sommaren stod framför spegeln, vred på sig, strök undan håret, rättade till örat. Och om vem? Ingenting! Det är något som inte stämmer. Vi åker till henne!
På tåget försökte Agneta förklara, men suckade och gav upp:
– Du stressar, Elin ville själv berätta när allt var klart. Hon ville inte oroa dig på grund av ditt blodtryck.
– Agneta, nog om blodtrycket! Jag är hennes far, jag vill veta vad som händer med min dotter! Jag har en dålig känsla! fräste Lars.
– Okej, ring på då, suckade Agneta och höll hans hand hårt.
Dörren öppnades inte direkt. Elin måste ha kikat i titthålet och tvekat. Men till slut öppnade hon – hon kunde väl inte låta sina föräldrar stå utanför.
– Jag visste det! Elin, vem är han? Vems barn är det? Varför dolde du det för oss? Lars röst darrade av smärta och ilska.
Han steg ut i trappan och sjönk ner på trappsteget, greppade sig om bröstet.
– Pappa, varför sitter du där? Kom in! Elin, med en synlig mage, såg förvirrad och hjälplös ut.
Hans flicka, hans stolthet, hade åkt för att studera, kommit in på gratisplats, och nu… Vad nu? Lars svalde gråten. Ingen annan kunde skydda henne. Han måste hitta den där killen, prata, göra något!
– Pappa, jag ville berätta senare, när allt var klart. Men nu… Han var med om en olycka, ligger på sjukhus! Elin brast i gråt som ett barn.
Lars reste sig, borstade av byxorna och lugnade sig plötsligt. Vad gjorde det, ett barn? Viktigt var att alla levde. De skulle klara det, de hade varit med om värre!
Elin föddes sent till dem och Agneta, när de nästan gett upp hoppet. Hon var den minsta i första klass, men så allvarlig – läste på raster, fick högsta betyg. Hon kom in på universitetet, jobbade extra, bodde i en lägenhet med vänner. Förra sommaren besökte de henne i deras sommarstuga – allt verkade bra…
– Agneta, visste du? Visste och sa inget? frågade han sin fru, ångrade genast hårdheten.
Agneta sänkte blicken:
– Lars, du var ju sjuk, de sa att vi måste skona dig…
– Okej, jag förstår. Kom in nu, Elin, berätta allt från början.
Dottern berättade om hur hon träffat Markus. Han jobbade på samma företag där hon extrajobbade. Han hjälpte henne, sen började de träffas. Markus sa att han ville att hon alltid skulle vara nära, bli hans fru. Men erkände: han hade varit gift. De gifte sig direkt efter gymnasiet – deras mödrar, som var vänner, insisterade. Med Julia, hans ex, var de som syskon, men bara vänner. De skilde sig när Julia blev kär i en annan, men drog ut på pappersarbetet. Sen meddelade Julia att hon var gravid och ville ha tillbaka allt. Killen hade lämnat henne, och hon ville stanna hos Markus.
– Och du tror honom? Att barnet inte är hans? frågade Lars strängt.
– Ja, pappa, jag tror honom. Markus ljuger inte. Han var alltid med mig, medan hon var i en annan stad. Han åkte för att prata med henne, och då blev han med om olyckan. Men han kommer att bli bra och återvända, jag är säker!
– Okej, oroa dig inte. Ge mig hans namn, stad, telefon.
– Pappa, nej!
– Jag ska inte göra honom något, särskilt inte om han ligger på sjukhus. Jag vill prata. Han är ju ändå far till mitt barnbarn? Kanske min blivande svärson?
Lars torkade dottrens tårar och log:
– Minns du vår sång? «Tyst nu, Elin lilla, farsan är en bjässe stark!»
– Jag minns, pappa, log Elin genom tårarna. Här är Mark*”Hon tog upp telefonen och räckte den till Lars, medan en lättnadens vind plötsligt tycktes blåsa bort all ångest som legat som en tung dimma över dem.”*
