Förräderiets skuggor: en ny melodi
Sven Andersson började stanna kvar på jobbet allt oftare.
– Konstigt, tänkte hans fru Elin. Antingen sitter han sent på kontoret eller springer till sin vän Henrik i garaget. Vad kan han göra där nästan varje dag?
En dag bestämde sig Elin för att ta en promenad genom köpcentret i centrala Göteborg. Hon ville distrahera sig samtidigt som hon köpte jord och en kruka till sina violetter i blomsteraffären. När hon steg in i det ljusfyllda köpcentret och lät blicken svepa över butikerna, stelnade hon plötsligt, som träffad av en blixt. Rakt emot henne kom Sven. Och inte ensam – med en ung kvinna! Kvinnan vände sig mot Elin, som flämtade till av chock. Hon kände igen henne.
***
Elin stannade utanför porten till sitt hus. Lastbärare blockerade vägen medan de försökte få in en enorm flygel genom dörren. Trots avskruvade ben gick den inte att få in genom den smala öppningen.
– Den kommer aldrig att få plats, vad ni än gör, konstaterade lastbärarna. – En gammal jätte, ser jag.
– Låt mig komma förbi, sedan kan ni ta ner hela huset om ni vill, fräste Elin irriterat.
Flygelns förvirrade ägare torkade svetten ur pannan och suckade frustrerat:
– Allt annat är redan inne, bara flygeln kvar. Hade jag bott på första våningen hade vi kunnat ta in den genom fönstret, men jag bor på femte våningen… – Han såg bedrövad på Elin.
– Jag bor också på femte våningen, så då är du min nye granne mittemot, svarade hon. – Vet du, det finns bilar med lyftplattform. Min kompis fick upp en soffa till fjärde våningen med en sån. Jag kan ge dig numret, men det är nog inte billigt.
Mannen lyste upp och tackade henne varmt för idén. Elin räckte över numret och gick upp till sig men stannade kvar vid fönstret och iakttog flygelns öde. Lyftbilen kom och instrumentet hamnade till slut i lägenheten. Elin förvånades över hur starkt denna främmande historia gripit henne. För en kort stund glömde hon till och med sina egna sorger.
Och sorgen hade börjat dagen innan. Sven hade lämnat henne…
Det var ett hårt slag för Elin. Självklart hade hon märkt förändringar i hans beteende. Sven hade blivit mer avlägsen, letat efter ursäkter för att lämna hemmet. Antingen stannade han sent på jobbet eller försvann till garaget med Henrik.
– Konstigt, tänkte hon. – Vad kan han göra där varje dag?
Elin tänkte att det kanske bara var en medelålderskris. Kanske hade han blivit intresserad av någon annan, men det skulle nog gå över…
En helg begav hon sig till köpcentret. Hon ville distrahera sig, köpa något till blommorna. Men där, bland larmet av röster och de glittrande skyltfönstren, väntade en ny chock på henne. Rakt emot henne kom Sven med armen om en ung kvinnas midja. De strålade av lycka, hon viskade något i hans öra, och deras kärlek var nästan påtaglig. Kvinnan vände sig om, och Elin höll på att kvävas av chocken. Det var Lovisa, hennes unga kollega.
Sven bleknade när han såg sin fru men samlade sig snabbt:
– Jag förklarar allt när vi kommer hem.
Elin skyndade sig inte hem. Hon vandrade genom Göteborgs gator, och minnen bubbade upp. Lovisa hade fascinerat Sven på en personalfest för ett år sedan. De dansade, gick ut och rökte tillsammans, men Elin tog inte åt sig av det. Hon hade aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat tro att hennes trogne, pålitlige Sven kunde begå förräderi.
När hon kom hem hade Sven redan packat sina saker. Han undvek bråk, och Elin, som höll tillbaka tårarna, frågade lågt:
– Vad gjorde jag fel? Vad var det som inte stämde?
– Allt var bra, svarade han och tittade i golvet. – Men vi lever bara på rutin, allt är likadant, trist. Jag klarar inte en dag utan Lovisa. Tack för tjugo år, för vår dotter. Jag fick uppfostra henne, köpte en lägenhet åt henne och gav henne bort. Jag har rätt till lycka. Förlåt mig, om du kan…
Elin brast i gråt först när dörren slog igen bakom honom. Sådan smärta hade hon aldrig känt förut. Natten var sömnlös.
På morgonen – en kall dusch, lätt smink, en stram kostym. Till jobbet, som om inget hänt. Ingen fick se hennes svaghet. Men hon visste: hela avdelning skulle viska om hur Lovisa tagit hennes man.
Lovisa hade börjat i deras företag direkt efter universitetet. Vacker, noggrann, ansvarsfull. Hon kom snabbt överens med alla, och Elin hade varit vänlig mot henne. Nu fick hon åka buss till jobbet – Sven hade alltid kört henne i bil. I den proppfulla bussen kände Elin sig som en främling.
På kontoret stötte hon ihop med Lovisa. Denna hälsade generat och smet förbi. Men de skulle arbeta i samma rum. Spänningen i teamet var påtaglig: äldre kollegor sympatiserade med Elin, de yngre låtsades som om inget hänt men längtade ivrigt efter en konflikt.
Efter jobbet väntade Sven på Lovisa vid ingången. Elin stannade medvetet kvar för att slippa se sin rival kliva in i deras bil på hennes plats.
Hemma berömde hon sig själv för sin ståndaktighet. Trodde Lovisa hon skulle säga upp sig? Inte en chans! Elin älskade sitt jobb, kollegorna, lönen. Varför skulle hon behöva gå?
Deras dotter, Linnéa, ringde och försökte trösta.
– Mamma, du är inte den första eller sista som blivit lämnad.
Sen erkände hon att Sven redan hade introducerat henne för Lovisa, och de kom bra överens.
Elin avslutade samtalet snabbt. Dottern stödde henne inte, och nyheten om hennes vänskap med Lovisa var det sista hon behövde. Men Linnéa fick inte veta hur ont det gjorde. Man fick inte vara arg på sina barn.
Linnéa hade Elin fått under sin första termin på universitetet, men hon hoppade inte av. De bodde hos hennes föräldrar. Modern arbetade fortfarande, men farmor var vid liv och tog hand om Linnéa tills hon började på dagis. Sen flyttade föräldrarna till ett hus på landet och lämnade den trevåningslägenheten åt det unga paret i hopp om flera barnbarn. Elin och Sven ville ha fler barn, men det blev inte så.
Plötsligt hördes en ringning på dörren.
– Vem kan det vara? tänkte Elin. – Har Sven glömt något?
I dörren stod den nye grannen.
– Jag ville tacka en gång till för idén med flygeln! Låt oss presentera oss. Jag heter Erik, och du är…?
– El– Elin, svarade hon och tillade oväntat: – Jag ska äta middag nu, vill du hänga på? Du måste vara hungrig.
