En stålhård vinter hade lagt sig över Dalarna, med kylan snudlande vid minus fyrtio, och nätterna var ännu kallare – som om naturen själv ville pröva människors uthållighet.
“Lars, ta på dig den tjocka tröjan jag stickade åt dig!” sa Karin och knäppte hans jacka när han skulle iväg till arbetet.
Kylan brydde sig inte om att vänta, och korna på gården krävde sin vanliga omvårdnad. Lars var inte ung längre, pensionen närmade sig, men arbetet väntade ändå. Karin stannade hemma – hon hade väntat på dottern och barnbarnet, men det kom ett samtal från stan:
“Mamma, vi kommer inte ut i den här kylan. Nästa helg, lovar jag.”
“Klokt, älskling. Tänk om bussen stannar mitt ute i ingenstans? Ta hand om dig och lillan,” svarade Karin och försökte dölja oron i rösten.
Hon stod kvar ett ögonblick, lämnad åt minnen. Plötsligt såg hon framför sig den vintern för nästan femtio år sedan, när hon, den sextonåriga Katarina, och hennes väninna Saga åkte till Sagas mormor i en avlägsen by. Även då bet kylan, ner mot trettiofem minus, men ungdomens mod vägde tyngre än vädret.
“Katarina, följ med mig till mormor!” övertalade Saga. “Så tråkigt att sitta hemma ensam, och du får se hur vår by ser ut. Ja, det är långt, men vi klarar det!”
Katarina övertalade sin mor och packade väskan. Varma kläder, mod i hjärtat – kylan skrämde dem inte. Bussen tog dem till en större by, men där stannade den.
“Vi går inte längre,” muttrade chauffören. “Vägen är igenblåst. Vi fastnar om jag kör vidare.”
Katarina och Saga, liksom de andra passagerarna, steg av.
“Katarina, det är tolv kilometer kvar,” suckade Saga. “Vi kan inte gå i den här kylan. Vi går till moster Agneta, min mors syster. Hon bor här. Vi sover över och tar det imorgon.”
Så blev det. Moster Agneta gav dem varm ärtsoppa och te med honung och bäddade åt dem i ett litet gästrum. Nästa morgon erbjöd sig grannen, farbror Gunnar, att skjutsa dem till byn med sin släde. Moster Agneta hade redan ordnat allt:
“Gunnar, ta med flickorna. De ska till mormor.”
“Självklart,” svarade han vänligt. “Vi åker som vinden!”
Katarina och Saga kröp ihop under en tjock fäll i släden.
“Håll fast rejält, annars fryser ni!” sa Gunnar och höll tillbaka hästen med en stadig hand.
Släden gled fram över den snötäckta vägen. Förbi byn sträckte sig en tallskog, och sedan öppnades vidderna – ett enda vitt täcke så långt ögat nådde. Vägen var ojämn, men hästen kände till vartenda hål.
“Farbror Gunnar, hur gammal är du?” frågade Saga för att bryta tystnaden.
“Snart sjuttiofem,” log han. “Men jag är fortfarande spänstig! På sommaren vaktar jag fåren – det är livet, ska ni se. Hela skogen blommar. Kom tillbaka då!”
**Berättaren med hjärta**
Farbror Gunnar var omtyckt i byn. Varm, öppen, en mästare på att måla bilder med ord. Medan de åkte pratade de om allt möjligt, men plötsligt sa Gunnar med en skärpt blick:
“Den här vägen, flickor, har jag farit många gånger. För femtio år sedan åkte jag hit för att hämta min Anna. Stal henne, kan man säga…”
“Stal henne?” flämtade Saga. “Berätta, farbror Gunnar!”
“Är det mormor du menar?” undrade Katarina.
“Just hon, min älskade Anna,” nickade han, och ögonen lyste. “Då var hon ung som ni.”
Katarina och Saga lyssnade med spänd uppmärksamhet.
“Det var länge sedan,” började Gunnar. “Jag åkte hit för att besöka min farbror, morbror Mats. Jag var tjugofem, ogift, letade efter en kvinna som kunde få mitt hjärta att brinna. I min by hittade jag ingen.”
När Gunnar kom till morbror Mats möttes han av dennes son, Rolf, i hans egen ålder.
“Tjena, Gunnar!” sa Rolf. “Pappa är i ladugården, han kommer snart. I kväll ska vi till dansen – där finns de finaste flickorna!”
I danslokalen tjöt musiken. Flickor dansade, drog Gunnar med sig in i cirkeln, men mitt i allt såg han henne – den som just kommit in. Liten, med ett långt ljust hår och vita vinterstövlar, hon tog av sig halsduken, och kinderna var röda av kylan.
“Rolf, vem är det där?” frågade Gunnar, utan att kunna slita blicken från henne.
“Anna, dotter till gubben Erik, grannen. Snäll, men hennes far – en björn. Ingen vågar reta honom,” svarade Rolf.
Gunnar tvekade inte – gick fram till Anna. De dansade hela kvällen, skrattade, pratade. Anna var lättsam, öppen. Senare följde Gunnar och Rolf henne hem. Rolf gick, lämnade dem ensamma vid trappan.
Efter den kvällen åkte Gunnar ofta till byn. Anna värmde honom inifrån, gav honom ingen ro. Men en dag, när han nämnde giftermål, såg han tårarna i hennes ögon:
“Pappa låter mig inte gifta mig med någon från en annan by. Han säger att jag är för ung, och han har reda”Så en natt kom jag tillbaka i smyg och tog med mig Anna i min släde, trots all faras varningar.”
