När ödet ger en andra chans
— Varför är du hemma så tidigt?… — mumlade Axel förvirrat medan han knäppte skjortan upp och ner. Men Malin lyssnade inte. Hon stod redan i hallen med händerna hårt knutna och stirrade på de röda skorna som stod vid dörren. Inte vilka damskor som helst — de tillhörde Ida, hennes gamla väninna. Hon kände igen dem direkt. Hon hade sett dem för många gånger på bilder, under ett glas vin. Men att se dem i sin egen lägenhet hade hon inte räknat med.
Allt började på morgonen när Malin känt sig dålig på jobbet. Plötslig illamående, mörkret för ögonen. Först trodde hon att det var sömnbrist eller stress. Men kollegan i kontoret, Elin, lutade sig fram och viskade:
— Är du gravid, eller?
— Nej, varför skulle jag… — avfärdade Malin, men inuti knöt sig allt. Hon visste — något var fel. Tjugo minuter senare stod hon på toaletten med ett test i handen och två tydliga streck.
Hon mindes inte hur hon kom till chefens kontor. Mindes inte hur hon lämnade jobbet. Enda hon mindes var att hon flög hem för att berätta för Axel. Hon ville se hans reaktion, omfamna honom, gråta av lycka. Men…
Hon vred om nyckeln i låset, gick in, tände lampan. Och det första hon såg var de där skorna. Efter några sekunder hörde hon viskningar från sovrummet. Först trodde hon att hon hade fel. Att det var något bisarrt misstag. Men när hon slet upp dörren såg hon sin man — halvklädd, med Ida som höll lakanet hårt mot sig.
— Malin?… Vad gör du?… — stammade han, medan Ida tittade ner utan ett ord.
Sedan blev allt suddigt. Skrik. Tårar. Saker som flög genom rummet. Sen kom tystnaden. Avsked. Tomhet. Malin stod ensam i den trasiga lägenheten, satt på golvet med händerna om magen där ett litet liv redan bultade.
Efter några dagar fattade hon ett beslut. Hon ville inte ha något som band henne till Axel. Hon ville inte vara ensamstående mamma. Föräldrarna bodde långt borta, en väninna mindre. Lönerna räckte knappt till blöjor, än mindre barnvakt. Så Malin gick till en privatklinik.
Hon satt utanför läkarens rum och stirrade på väggen. Hon var rädd. Hon ville inte ha det här barnet… och samtidigt ville hon det mer än något annat.
— Kom in! — ropade en röst från andra sidan dörren.
Hon reste sig och gick in. Men så fort hon såg läkaren — knöt sig hjärtat.
— Anton?! Är det du?
Det var hennes klasskamrat, hennes första kärlek. Killen hon aldrig glömt. Hans kindkyss på studenten — fortfarande hennes ömmaste minne.
— Malin?! Är det verkligen du?! — Anton reste sig, omfamnade henne varmt som en gammal vän.
De pratade i tio minuter, som om tjugo år inte funnits. När känslorna lugnat sig lite frågade Anton:
— Men du är här för en konsultation. Vad har hänt?
Malin, lite generad, berättade sanningen — om sveket, graviditeten, beslutet.
— Och du vill verkligen göra abort? — frågade Anton lågt.
— Ja… jag är rädd. Jag klarar det inte ensam…
