Linnéa Andersson kom hem i dyster stämning.
“Hej! Ska du äta middag?” mötte hennes man Nils henne med ett leende i hallen.
“Har du lagat mat? Du brukar ju aldrig vara i köket,” svarade hon förvånat.
“Det är din födelsedag idag. Jag tänkte att du inte borde behöva stå vid spisen på en sådan dag,” sa Nils glatt.
Linnéa satte sig på pallen i hallen och började plötsligt gråta.
“Linnéa, vad är det som händer?” frågade mannen oroligt.
“Hon har inte gratulerat mig… Inte ett ord…” viskade hon mellan snyftningarna.
“Vem då? Vad pratar du om?” Nils var förvirrad. Han förstod inte vad som fick hans fru att brista i gråt på en dag som borde vara glad.
Hela dagen hade Linnéa känt sig nedslagen. Idag fyllde hon 60 år. De hade inte planerat någon stor fest hemma, men på jobbet blev det ändå en liten sammankomst med tal och presenter. Efter en lång dag var hon trött och längtade bara hem till lugn och ro.
På kvällen ringde hennes syster.
“Nå, blev det fint på din födelsedag?” undrade hon.
“Jo, det gick bra. Nils gav mig blommor och en resa till spaet – vi ska åka i sommar,” svarade Linnéa avmätt.
“Så härligt! I vår ålder ska man unna sig lite. Och barnen? Är Viktor fortfarande ute och jobbar?”
“Ja, han har en månad kvar. Han ringde på morgonen och skickade en orchidee i en kruka på kvällen.”
“Och svärdottern? Hon bor ju precis i närheten. Har hon kommit för att gratulera?”
“Inte ens ett meddelande…” suckade Linnéa bittert. “Vi har gjort så mycket för dem, och hon… Inte ens ett kort.”
“Va?” utbrast systern. “Jag har två svärdöttrar, och de skulle aldrig göra så. Inget alls?”
Sent på kvällen, nästan elva, pep Linnéas mobil. Ett meddelande. En generisk bild från internet med texten “Grattis på födelsedagen.” Inte ett personligt ord. Inget samtal. Bara en kopia av en bild.
“Så här ser hennes uppskattning ut,” sa Linnéa argt till sin man innan de gick och lade sig. “Hon glömmer snabbt att de bor i vår gamla lägenhet, som vi gav dem utan att ställa några krav.”
“Var inte så arg. Unga människor gör så här nuförtiden – skickar en bild, gillar något, och tycker att det räcker,” försökte Nils lugna henne.
“Nej, Nils. Det är inte okej. Det är respektlöst. En jubileumsdag är inte bara en datum. Det är en milstolpe. Och sådana småsaker säger mycket.”
Nästa morgon var Linnéas humör inte bättre. Hon grubblade över det händelselösa jubileet och blev allt mer sårad. Nils såg det men kunde inte göra något. Han ringde till och med sin son.
“Mamma är arg igen,” började Viktor trött. “Är det Lisa hon klagar på?”
“Jag klagar inte. Men det är tråkigt när någon som bor hundra meter bort inte ens orkar ringa,” sa Linnéa och tog telefonen. “Säg till din fru: jag kommer ihåg allt. Och den här dagen också.”
“Mamma, hon kanske var trött. Hon jobbar mycket,” försökte Viktor.
“Sluta nu!” fnös hon. “Hon hann skicka en bild men inte skriva två ord? Bekvämt, va?”
Senare talade Viktor med Lisa.
“Jag glömde bort det helt…” försvarade hon sig. “Det var en hemsk dag, stress på jobbet, och när jag kom hem orkade jag inte mer. Då skickade jag åtminstone något. Jag tänkte gå över med en present i helgen.”
“Nu är det för sent,” muttrade Viktor. “Mamma är sårad. Och det kommer att vara länge.”
På lördagen hann Lisa inte ändå – jobbet tog all tid – och på söndagen ville hon vila. Sent på kvällen kom hon på besöket.
“Det gör inget,” sa hon till sin man. “Vi går nästa gång. Världen går inte under.”
Men Linnéa var obeveklig.
“Spara era formella besök,” svarade hon kallt till sonen. “Allt har sin rätta tid. Nu är det för sent.”
“Vill du inte att vi kommer?”
“Nej,” svarade hon skarpt. “Jag vill inte ha hycklare. Jag vill ha respekt. Och om det inte finns – låtsas inte.”
Lisa såg inget hemskt i sitt agerande. Men hon förstod att med en svärmor som Linnéa måste man spela spelet. Så till Linnéas och Nils bröllopsdag insisterade hon på ett besök med present.
“Vi säger att vi ville gratulera tillsammans, därför väntade vi,” sa hon och blinkade åt Viktor. “Vi måste fixa det här.”
Linnéa öppnade dörren.
“Äntligen kom ni ihåg oss,” sa hon särskilt. “Till bröllopsdagen ändå.”
“Mamma, kom igen,” suckade Viktor. “Vi glömmer inte. Saker händer bara.”
Lisa log, dukade fram maten, diskade och pratade vänligt. Vid ett tillfälle sa hon till och med:
“Vi tänkte renovera hallen. Du har så bra smak, kan du hjälpa oss välja tapeter?”
“Självklart hjälper jag,” sa Linnéa med ett nöjt leende.
På vägen hem skrattade Viktor:
“Sedan när ska vi renovera?”
“Vi ska inte,” fnissade Lisa. “Men om din mamma känner sig behövd kanske hon glömmer sin ilska.”
Och så blev det. En vecka senare berättade Linnéa för grannen att de unga inte ens kunde välja tapeter utan hennes hjälp. Ilskan verkade ha lagt sig. Men vid nästa tillfälle kan allt hända igen…
