— Sven, kan du inte åka och köpa bröd åt mig, snälla? — Valentina Karlssons röst darrade som iskristaller under fötterna. — Det är halt ute, jag är rädd att ramla…
— Mamma, skojar du med mig? — Anders vände sig irriterat om i soffan utan att resa sig. — Jag kom precis hem från nattskiftet. Jag och Malin skulle just sätta på en film. Vill du inte att jag ska vila lite?
— Snälla min pojke… jag klarar det verkligen inte… — viskade hon och kramade telefonluren hårt.
— Mamma, varför lever du kvar i förra århundradet? Det finns ju hemleverans, appar, allt för folkets bekvämlighet! Lär dig använda dem!
— Jag förstår mig inte på alla dessa telefoner… Kan inte du beställa åt mig?
— Jag sitter bakom ratten just nu, kan inte prka. Be Agnes.
— Jag har redan frågat… Hon har ett möte.
— Okej då, — muttrade Anders. — Jag ringer när jag kommer hem. Då säger du vad jag ska beställa.
— Bra, jag väntar, — viskade Valentina Karlsson. Men varken efter en timme eller två kom inget samtal. Hon ringde själv — tomma signaler och tystnad. Till slut tog grannen, Gustav Lindström, hand om det: beställde via en app och hjälpte henne att ta emot varorna.
När hon ställde undan kassarna kände hon hur något tryckte inom henne. Varför hade hon ett sånt liv? Varför fanns ingen där när hon behövde hjälp, ingen av dem hon offrat allt för?
Hon hade varit en god mor. Blivit änka när Anders var sexton och Agnes elva. Hon försörjde dem ensam. Jobbade både som bokhållare och städerska på nätterna. Mor och farmor hjälpte till, tills de gick bort — och allt hamnade på hennes axlar.
Farmors lägenhet — till Agnes. Mammas — till Anders. Själv fick hon ingenting. Allt åt barnen. Utbildningar, bröllop, barnbarnen — allt låg på henne. Och hon klagade aldrig. Hon tänkte: “De ska få det bättre. De ska få en framtid.”
Hon körde dem till fritidsaktiviteter, satt uppe på nätterna med läxorna, tvättade, lagade mat, släpade hem kassar från affären, vårdade dem, kokade buljong. Och nu — blev hon ingen. En vanlig bakgrund. Som en hylla i köket — den finns där, men ingen ser den.
När Agnes bad henne passa hunden gick Valentina ut i regn och kyla. När Anders lämnade barnbarnet över helgerna sov hon inte på nätter. Och hon bad aldrig om något i gengäld.
Men när hon blev sjuk var det Gustav som hämtade medicin. Barnen kom till sjukhuset i tio minuter. Agnes vek sig:
— Mamma, du vet att jag är rädd för sjukhus…
— Ingen är glad över att vara här, kära du…
— Bli frisk bara, så ringer vi sen.
Anders försvann lika snabbt: “Malin är trött, jag måste hjälpa till med barnet.” Ingen kram, ingen stund tillsammans. Ingenting.
Och nu… Isen som knakade under fötterna påminde henne: hon blir äldre. Och när som helst kan hon falla — och ingen kommer. Ingen.
Plötsligt kom hon ihåg den där sommaren. Hon var trettio. Anders var liten, Agnes fanns inte än. Ett sanatorium i Skåne. Varmt, tyst, ingen som drog och slet. Då fanns inga telefoner. Bara hon och havet. Då var hon lycklig.
Nästan trettio år hade gått.
Och inte en enda gång hade hon levt för sig själv.
På kvällen, när hon låg i sängen, tänkte hon: vad höll henne kvar? Barnen var vuxna, hade egna hem. Ingen tacksamhet, ingen kärlek. Bara förväntningar. Och hon? Var hon inte en människa?
Nästa morgon ställde hon sig upp, satte på kaffet, tog fram en anteckningsbok och skrev: “Sälja lägenheten. Köpa ett hus vid havet. Leva för mig själv.”
Mäklaren hittade hon snabbt — en väninna rekommenderade. Lägenheten såldes på en månad. Pengarna — på kontot. Papperen — klara.
När allt var klart kallade hon på barnen.
— Vad är det? — rynkade Anders pannan. — Jag kommer precis från jobbet.
— Mamma, jag ska träffa en kollega. Är det viktigt?
— Ja. Jag måste berätta något.
— Säg det då, — muttrade Agnes. — Men skynda dig. Jag har ett möte. Och förresten, vi tänkte lämna Bella här i helgen.
— Det går inte, — sa Valentina stillsamt.
— Varför inte?
— Jag ska resa.
— Vart?! — ropade de i kör.
— Till Smögen. Jag har köpt ett hus vid havet. Där ska jag bo.
Tystnaden blev tung. Sedan brast Anders ut i skratt:
— Mamma, du fantiserar. Med vad för pengar?
— Jag sålde lägenheten.
— VAA?! — Agnes flämtade till. — Utan oss? Inte ens en diskussion?
— Ni är alltid upptagna. Ni har inte tid för mig.
— Och hur ska du klara dig där? Ensam?
— Jag klarar mig. Nu har jag något som är mitt. Min— Nu har jag mitt eget hus, mitt eget hav, mitt eget liv, och för första gången på trettio år känner jag mig fri.
