Förbittrade barnbarn
När Linnea kom hem med döttrarna började de genast gråta. Flickorna hade precis kommit tillbaka från farmor – och de var fullständigt nedslagna.
“Mamma, farmor älskar oss inte…” snyftade de i kör. “Hon låter Olle och Maja göra precis allt, men oss säger hon bara ’röör inte’, ’störa inte’, ’gå iväg’. De får presenter och godis, men vi får inget.”
Linnea bet ihop läpparna. Hjärtat skar sig av sorg. Hon hade känt så här många gånger tidigare, men att höra det från sina egna barn var särskilt svårt.
Svärmor, Gunborg, hade aldrig visat särskilt mycket kärlek till Linneas döttrar. Men sin egen dotters barn – systersonen Olle och systerdottern Maja – avgudade hon. De fick allt, de andra fick smulor. Eller kanske inte ens det.
En gång i tiden försökte Linnea låtsas som ingenting. Hon lugnade sig själv med att farmor hade det svårt, att hon hade en svår personlighet. Men för varje år blev det mer uppenbart: för Gunborg fanns det “riktiga” barnbarn och “andra” barnbarn. Och även om de delade blod – om de kom från “fel” kvinna – räknades de inte.
Flickorna berättade hur farmor skällde på dem för att de skrattade högt, men sen, bara fem minuter senare, lät hon Olle köra leksaksbilar över golvet trots att han var mycket högljuddare. Eller när hon ställde fram en tårta och bjöd “gästerna” – men sina egna barnbarn fick bara te.
Det värsta hände när farmor skickade Linneas döttrar hem ensamma. På den kalla vägen, över en öde tomt. De var sju år. De var rädda för hundar, skakade av köld. Men Gunborg tänkte inte ens ringa deras föräldrar.
När Linnea fick veta detta kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Hon ringde svärmor, men hon fnös bara:
“Man måste ju lära sig att vara självständiga. När jag var i deras ålder gick jag redan till marknaden ensam.”
Efter det bråkade Linneas man, Henrik, allvarligt med sin mor för första gången. Han skrek inte. Han sa bara:
“Mamma, om du inte kan vara farmor åt alla barnbarnen, då ska du inte vara det alls.”
Åren gick. Flickorna växte upp, blev kloka och snälla. Och de bad aldrig längre om att få hälsa på farmor. Men Gunborg… blev gammal. Läkare kom oftare på besök, mediciner ersatte godis, och TV:n ersatte umgänge.
Hon försökte kalla på barnbarnen. Hon ringde Olle – han var upptagen, Maja skylde på skolan. Då kom hon ihåg de “andra”.
“Låt dem komma, städa och handla. Jag är ju ändå deras farmor…”
Linnea lyssnade, teg en stund, och svarade sedan:
“Är du deras farmor? Och vem är du för dem? Minns du när du sa till dem: ’Jag har inte bett er komma’? Nå, då kommer de inte heller. För de minns det alldeles för väl.”
Telefonen tystnade. Och i farmors hus blev det tyst igen. Men den här gången – på riktigt. Och hopplöst.
