På utkanten av en liten stad i Dalarna fanns en gammal gata som tiden glömt. Asfalten var full av hål, bussarna gick sällan, och grannarna kunde räknas på en hand. Men de senaste åren hade allt förändrats: stadens trötta invånare började lockas hit, bort från betongdjungeln. Hus köptes upp en efter en – somliga renoverades, andra revs ned till grunden för att ge plats åt stora villor.
Sture och Elin hade också bestämt sig för att flytta. Det lilla faluröda huset längst in på gatan var inte dyrt, och lägenheten i staden lämnade de åt dottern. De rustade upp huset, lade nya plattor på gården, och till och med en liten blomsterrabatt anlades – precis som de drömt. Svärsonen hämtade en ung gran från en plantskola och planterade den vid staketet, så att alla kunde se den från gatan.
Först verkade trädet tveka, som om det inte ville slå rot. Men Elin och Sture gav inte upp – de gödde, vattnade och pratade med det som om det vore levande. Och så en dag började granen växa. Inte snabbt, men stadigt. Den första vintern prydde de den med julprydnader, barn och barnbarn tog bilder – och så blev det en tradition. Varje jul lyste granen av lyktor, skratt och familjefoton.
Ett par år senare var den vacker på riktigt. Grön, slank och med mjuka barr. På sommaren blommade gräset runt om, och paret drömde om en bänk där de kunde sitta i skuggan på kvällarna. Men en morgon kom Elin ut på gården – och stelnade till. Granen var borta. Bara en stubbe fanns kvar. Och lite längre bort, vid sopcontainern, låg det en gång älskade trädet kastat.
Chock. Hysteriska tårar. Förtvivlan. Vem kunde göra något sådant – på sommaren, inte ens vid jul?
Sture, med knutna nävar, gick över gatan till grannfrun – Maj-Britt. Hon hade länge sett surt på dem. Hennes hus var gammalt, ärvt från föräldrarna, men välskött. Hon var änka, och sonen kom sällan på besök. Och de nya grannarna – de var som en nagel i ögat på henne.
– Varför gjorde du så här, Maj-Britt? frågade Sture utan ilska, men med sorg i rösten.
– Ni har det ju så fint! fräste hon tillbaka. – Två bilar! En perfekt gård! Er jävla gran var som en nagel i ögat. Barnbarnen skriker och springer, ingen ro att få.
– Men det var ju jul… Prydnader… Familjen… försökte han försvara sig.
– Ska jag behöva stänga fönstren på sommaren när era ungar springer och skränar?
Han vände sig tyst om. Hemma berättade han allt för Elin. Hon teg länge, torkade sedan tårarna och sa:
– Avundsjuka. Det finns ingen annan förklaring.
– Avund är ett gift. Vi är ju likadana, pensionärer. Vi vill bara leva vackert. För oss själva och barnbarnen.
En vecka senare kom svärsonen med två små granar – låga men buskiga, med rötter. Paret planterade en vid grinden, och den andra tog Sture med sig… till Maj-Britt igen. Han hoppades på försoning, att hennes hjärta kanske skulle mjukna.
– Jag vill inte ha din jävla gåva! väste hon. – Plantera den själva, jag har mitt eget.
Just när Sture skulle gå, tittade en äldre grannfru över staketet – tant Agda, strax över åttio, bodde några hus bort.
– Ger du bort en gran? Jag tar den, min gosse. Låt den växa.
– Men varför då, Agda? Du bor ju ensam…
– Låt den växa. Kanske hamnar huset hos någon snäll efter mig, och då får de en gran vid grinden – och minns den som bodde här före.
Sture kände en klump i halsen. Han och Elin planterade granen åt tant Agda, förklarade hur man skötte om den och lovade att hålla ett öga på den. Hemma bakade Elin kanelbullar – hon ville försöka få bukt med grannfientligheten, ge Maj-Britt lite godsaker.
Men Sture stannade henne:
– Gör inte det. Hon kommer säga att det är förgiftat. Jag säger istället att vi satt upp kameror. Nu spelas varje centimeter av tomten in.
Och så var det. Övervakningskamerorna var redan igång. Sture gick över till Maj-Britt och sa, utan hot men bestämt:
– Kameror är uppe nu. Om något mer händer – polisanmälan. Det här är vandalism, det finns lagar.
Hon svarade inte. Bara hennes ögon rörde sig, som om hon letade efter något.
Sedan dess – inga sopor vid staketet, inga elaka rop. Lugnet återvände. Och granen… Den nya granen växte. Den gamla – den fanns kvar i minnet. Som en symbol för godhet, enkelhet – och den avundsjuka som gör människor riktigt fula.
