Lina träffade Markus när han just hade kommit tillbaka från lumpen. Killen såg ut som hämtad från en modetidning – lång, atletisk, med en hypnotiserande blick av gröna ögon och svart lockigt hår. Jämfört med honom verkade Lina enkel, även om hon var söt: blont hår, smal figur, ett vänligt leende. Hon kunde knappt tro sin tur – av hela gänget hade han valt just henne.
“Vad ser han egentligen i dig?” viskade hennes väninnor. “Såna snygga killar stannar aldrig länge. Han leker lite, sen är det tack och hej.”
Men Lina bara log – hon trodde på deras kärlek. De gick på bio, dansade, träffade vänner. Markus öste inte med komplimanger, men han var där, och vid hans beröring blev hon alldeles varm inuti. När hon första gången tog med honom hem, rynkade mamman – Lena – pannan. Senare, när de var ensamma, sa hon lågt:
“En vacker man är sällan trogen, älskling. Såna där är oftast mer utsmyckning än pålitliga. Vänta med bröllop, pröva honom först. Han känns lite… för perfekt.”
Lina blev sårad. Hon trodde på Markus känslor, ville inte höra på tvivel. Men mamman hade ändå sått en liten frö av oro.
Sakta började Markus bete sig annorlunda. Först blev det gymmet, sen simhall, sen nya umgängen. Lina gick med på träningarna för att vara nära, men kände sig osäker bredvid de självsäkra, muskulösa tjejerna. Markus tittade ofta på dem, medan Lina smet tidigare hem, så gott hon kunde dölja tårarna.
“Du är ju så skör”, fnös han en dag när hon blivit förkyld efter simningen. “Sitt hellre hemma med dina böcker.”
Orden skar djupt, och Lina mindes vad hennes mamma sagt. Hon kände det redan: Markus kylnade. Oftare försvann han ensam, ringde inte, bjöd inte in, förklarade inget. Och en dag – så var han borta. Svarade inte på meddelanden.
“Ringer han inte?” frågade mamman.
“Nej…” viskade Lina och vände ansiktet mot väggen.
“Res dig upp nu! Till frisören med dig!” beordrade Lena. “En ny frisyr är första steget till ett nytt liv. Sen syr vi en klänning – du är duktig med händerna.”
De köpte tyg, Lina skissade modeller, försökte distrahera sig. Ryktet om Markus nya flickor nådde henne, men hon höll huvudet högt. Och när hon några veckor senare dök upp på dansen – med ny look, lätt, graciös, strålande – vändes alla huvuden. Hon sågs.
En kille, Anders, blyg och inte direkt iögonfallande, började uppvakta henne. Ingen stilighet, men hans ögon såg bara på Lina – varma och ärliga. Efter en månad friade han.
“Nu snackar vi, en riktig karl!” sa mamman. “När han älskar, så stannar han. Och du?”
“Jag säger ja”, svarade Lina lågt.
“Älskar du honom?”
“Hur skulle jag inte kunna det? Han är snäll, hårt arbetande, trogen. Jag är den enda han vill ha.”
Bröllopet blev varmt och gemytligt. Lina och Anders började från början: första stolen, första tallriken. Ett år senare föddes deras dotter, tre år därefter en son. Familj, omtanke, lycka.
Om Markus tänkte hon inte mer. Kanske hörde hon i förbigående att han lämnat sin fru, sprungit till en älskarinna, levde rövare igen. Lina log bara:
“Vad var han egentligen för mig? Ett ungdomsminne bara. Han får vara lycklig, om han kan.”
Hemma väntade barnen och maken. Och mamma – klok, snäll, hennes allra käraste. Den som en gång räddade henne från verklig sorg. Den tack vare vilken Lina hittade sitt lugna, äkta lycka.
Mamma… stanna hos mig länge till. Utan dig vore det inte lika ljust.
