— Kära du, min stackars lilla flicka… — viskade Martina genom tårar medan hon höll sin nyfödda dotter tätt intill sig. — Jag vet redan vilket öde livet har i beredskap åt dig…
Den lilla flickan sög girigt, ibland med en liten grimas — mammans tårar droppade på hennes kind, men hungern var starkare. Martina märkte det knappt — hennes hjärta var uppfyllt av minnen, orosmoln och den förbannade släktens ensamhetsstämpel.
En sköterska i vit rock steg in på rummet och gav den nyblivna mamman en sträng blick.
— Gråter du igen? Snart drunknar bebisen i alla dina tårar. Vad är det fråga om? Flickan är frisk, du har mjölk så det räcker, och ändå sitter du här som på en begravning. Sluta gråta och var glad istället.
Martina ryckte till, som om hon vaknat upp. Hon log svagt, inte riktigt vårt mot vem — barnet eller sköterskan — och sa med låg röst:
— Jag är glad, det är jag verkligen… Jag är bara rädd att hon ska få samma öde som alla kvinnor i vår släkt. Vi föder alla barn utan män, vi är alltid ensamma. Jag hoppades att om det blev en pojke, skulle den onda cirkeln kanske brytas… Men det blev en flicka igen…
— Du är en bra mamma, det ser jag, sa sköterskan något mildare. — Men lägg inga förbannelser på din lilla. Ett namn ger livets riktning. Har du bestämt dig för ett namn än?
Martina sänkte blicken:
— Mamma och mormor insisterar på Maja. Alla i vår släkt heter Major, Mysor, Mia… Men jag läste nyligen att det också kan betyda ”den ensamma”. Vill inte det. Jag döper henne till Kärra. Låt henne heta Kärra. Låt henne åtminstone få ett annat liv…
— Då så, nickade sköterskan. — Kärlek — det finns både i namnet och i hjärtat.
Kärra växte upp till en riktig vildbasare. Precis som sköterskan sagt — stark, självsäker, bestämd. I skolan var hon den bästa, i klassen ledaren. Fast hennes utseende stämde inte alls med mormors bild av en ”fin flicka att gifta bort” — breda axlar, smala höfter, gång och sätt som en kille. Hennes vänner var mest pojkar, och hon gick alltid i jeans och gymnastikskor.
— Kärra, du är ju ingen pojke! klagade mormor Birgitta. — Du har ju hela garderober fulla av klänningar. Och ändå väljer du alltid t-shirt och jeans. Var är kvinnligheten, var är flätan ner till midjan?
— Sluta tjata! svarade Kärra. — Det viktiga är vem jag väljer, inte vem som väljer mig.
— Var inte för självsäker, mitt barn, viskade Martina, — livet följer inte alltid våra önskningar.
Och så, under sista året i gymnasiet, blev Kärra förälskad. I vem, tror ni? I den tyste, blyga glasögonkillen Hampus från parallellklassen. På skoldiscot stod han tryckt mot väggen, och allt hos honom sa: ”Jag är här av misstag”. Kärra gick fram, tog hans hand och bjöd upp honom till dans. Han hade inget val än att följa med. Från den dagen var de oskiljaktiga.
Efter gymnasiet började de på universitetet tillsammans, och under tredje året var det Kärra som, utan att vänta på några antydningar, friade.
— Hur länge ska vi egentligen vara ihop utan att gifta oss? sa hon till Hampus. — Dags att skärpa sig — vi gifter oss.
Hampus var lycklig. Han var van vid att Kärra bestämde, och han följde med. Hans föräldrar var förtjusta, precis som Martinas släkt — om någon kunde bryta den här släktens ensamhet, var det Kärra.
Under femte året föddes deras son. Kärra tog föräldraledighet, och Hampus erbjöds en tjänst som lärare på universitetet. Allt gick perfekt… tills Kärra märkte en förändring.
Han började stanna kvar sent på jobbet, blev tystare, mer avlägsen. Och en dag slutade han prata helt — varken om studenterna eller sin avhandling. Istället gnällde han bara om hur trött han var. Kärra förstod. Och hon agerade.
En gammal väninna, sekreteraren på institutionen, viskade till henne: Hampus hade en affär med Thea Lindgren, en blek student som alla kallade ”glasögonsnäckan”. Kärra tvekade inte. Hon mötte Thea utanför studentbostaden, gav henne ett par örfilar inför alla — och Thea försvann från horisonten med ryggen full av ryktesskvaller.
Med Hampus förhöll det sig enkelt — en blåtira, sedan en till.
— Jag… ville bara hjälpa… som du hjälpte mig en gång, stammade han från golvet.
— Hjälper du någon igen, sa Kärra kallt, — så ska du få en hårdare bestraffning. Och jag kommer inte ångra mig.
Från den dagen gick Hampus som på knivsegg. Han vågade inte riskera mer — han visste att Kärra inte skämtade. Den lilla flickan, som en gång i förlossningssalen förutspåddes att drabbas av samma sorgliga kvinnöde, hade inte bara brutit kedjan av ensamhet — hon hade byggt en familj där hon själv stod i centrum: som stöd, som beskyddare och… som Kärlek.
