— Nå, jag går nu… Ebba.
— Gå då.
— Jag går verkligen, Ebba, hör du mig?
— Gå bara, Anders, gå.
Först när dörren slog igen bakom Anders släppte Ebba fram tårarna. Hon satt i den gamla fåtöljen som hon ärvt av mormor, med benen uppdragna under sig, och grät. Tyst, som när hon var liten och var rädd att någon skulle höra. Hon grät tills hon började hicka som en liten flicka.
Hur skulle hon leva utan Anders? Utan mannen hon delat alla dessa år med?
Ebba reste sig för att laga middag men stannade tvärt. Varför? Anders var ju inte här. Vad var poängen? Hon föll tillbaka i fåtöljen, och tårarna vällde fram igen.
Men så kom hon ihåg barnen. Snart skulle dottern Saga komma hem från universitetet, hungrig efter föreläsningarna. Sedan skulle sonen Nils komma, sen efter fotbollsträningen. De skulle vara hungriga, någon måste ju laga mat. Ebba tvingade sig upp, torkade tårarna och gick in i köket.
När hon tänkte på alla år med Anders började hon gråta igen. Hur? Hur skulle hon klara sig utan honom?
På kvällen kom barnen hem som vanligt, stökiga och fulla av skämt. Men de märkte snart att något saknades.
— Mamma, var är pappa? Är han på jobbresa? frågade Saga.
— Ja, förresten, var är han? instämde Nils.
Ebba höll inte tillbaka. Tårarna rann igen, hon sjönk ner på en stol och brast ut i gråt.
— Mamma, vad är det? Är han på sjukhus? frågade Saga oroligt.
— Nej… han har lämnat oss… Ebba pressade fram orden. För alltid… för en annan kvinna.
— Va? utbrast barnen i kör. Mamma, skämtar du?
Men det var inget skämt.
Nils läpp darrade. Även om han var sportig var han ändå bara tretton. Han tittade hjälplöst på sin mamma och syster, nära att brista i gråt.
— Okej, Saga gned beslutsamt pannan. Nils, gå och tvätta ansiktet och gör läxorna. Mamma, nog med tårar nu. Vi måste tänka ut en plan.
Saga var praktisk och snabbtänkt. Nils lydde utan protester.
Senare gick Saga in till sin bror.
— Gråter du?
Nils skakade på huvudet utan att möta hennes blick.
Saga kramade honom och rufsade till hans hår.
— Vi klarar det, Nisse. Hör du? Vi är en familj, han är ensam. Han har det värre.
— Ska jag tycka synd om honom? fräste Nils med tårar i rösten.
— Synd? Det är en tanke. Vi ska vara lyckligare än nånsin. Och han ska få se vilket misstag han gjort.
Efter att ha lugnat brodern och modern gick Saga in i badrummet och släppte äntligen fram tårarna. Hur? Hur kunde deras pappa, den bästa pappan i världen, göra så här? Ingen skönhet, bara en vanlig karl med lite för mycket mage, som mamma gottat med sina kanelbullar. Hans skämt var halvkassa, bara mamma skrattade. Han körde en gammal bil som han själv lagade. Jobbade som chef för ett litet kontor på fabriken, med en hyfsad lön.
Och ändå hade de alltid haft det bra. Saga hade skrutit för kompisarna att hennes pappa var den enda som var trogen sin fru. Och nu…
Tårarna rann, och Saga sköljde bort dem med kallt vatten.
Livet gick vidare, lugnt men utan pappa. Ordet pappa försvann ur deras vokabulär. De sa han eller fadern, och det blev allt mer sällan.
En dag hörde Saga någon ropa bakom sig:
— Saga, Saga, vänta!
Hon vände sig om. Där kom hennes pappa springande, andfådd och löjlig i en för trång kostym med en slips som såg ut att kväva honom.
Saga vände sig bort och ökade takten.
— Lilla vän, vänta! bad han.
— Vad vill du? fräste hon kallt.
— Här, ta pengarna… han räckte fram en bunt sedlar. Det är mycket. Kom hem till oss, Saga. Birgitta, hon är snäll, hon säljer pälsar. Vi kan välja en fin päls åt dig. Och vi kan köpa en minkpäls till mamma på hennes födelsedag! Birgitta låter mig göra vad jag vill. Vi ska snart till Grekland igen, för att handla…
— Stick… i väg till skogen, avbröt Saga.
— Varför till skogen, lilla vän?
— För att handla pälsar. Jag kan inte säga det andra ordet jag tänker på… uppfostran tillåter det inte… pappa.
Anders stelnade till, som om han blivit överhälld med isvatten. Han visste att familjen hade det knapert. De levde enkelt, och så gick han och… inledde något med Birgitta.
Allt började med kollegan Krister. Han bjöd hem Anders till sin väninna, och där var Birgitta. Först tyckte han inte om henne—för påflugen, vulgär, stor som en björn. Hon tittade på honom som om hon ville svälja honom hel. Anders stannade inte länge och gick hem.
Den kvällen ljög han för första gången för Ebba, sa att han jobbat över. Hjärtat bultade, och skammen kvävde honom. Ebba trodde han var sjuk, men han hade bara så dåligt samvete att febern steg.
Senare övertalade Krister honom igen: Bara en halvtimme! Och där var Birgitta igen.
— Vad är det med dig, Anders? Hon importerar pälsar från Grekland, har två butiker! Hon köper en päls åt Ebba, vad du vill!
— Varför skulle jag vilja det? Jag har ju Ebba.
— Kom igen! Ebba skulle bli så glad. Vad har du att förlora? En minkpäls till Ebba—vill du ha det?
— Jo…
Och han gick. Och sen igen, och igen. Allt på grund av den där jäkla pälsen. Han förstod inte hur han hamnade i säng med Birgitta. Han grät på väg hem, så äcklad och skamsen var han inför Ebba. Och så fick hon reda på det… och förlät honom inte. Hon sa åt honom att gå.
Birgitta var överlycklig.
På kvällen var Saga mörk som åskan.
— Saga, var han och pratade med dig? mumlade Nils.
— Var han med dig?
Brodern nickade.
— Jag sa åt honom att sticka. Jag hatar honom, förrädare.
Saga nickade.
Anders längtade.
— Vad är det, Anders? frågade Birgitta.
— Barnen vill inte prata med mig. Inte Ebba heller… Jag erbjöd dem pengar, men de… är stolta. Jag vet att de har det svårt…
— Ja, men hon kastade ju ut dig, ryckte Birgitta på axlarna.
— Det gjorde hon… men hur fick hon reda på det? Vi var ju så försiktiga…
Birgitta klev upp från den lyxiga sängen, något Anders aldrig sett maken till, och satte ner champagneglaset på bordet. Hon drack— Sätt dig i vardagsrummet, sa Ebba med en suck, medan hon höll upp dörren för honom.
