Idag hände något oväntat. Jag kom hem sent, och lägenheten låg underligt tyst. Inget ljud från min man, inget muttrande från mamma.
“Mamma? Erik?” ropade jag och tittade in i rummen. Tomt.
“Han är väl i verkstaden i garaget”, tänkte jag. “Men mamma… har hon verkligen blivit sårad och åkt hem?”
Jag tog på mig jackan och gick ut. Från garagets halvöppna dörr sken ett gult ljus, och röster hördes. När jag steg in stannade jag tvärt.
Där stod Erik och mamma, Gunilla, och arbetade ivrigt med en gammal spegel. Han målade ramen, medan mamma – med en näsduk knuten om huvudet och en gammal förkläde på – livfullt förklarade något.
“Men titta bara hur träet kommer fram!” utbrast Gunilla. “Ditt arbete är rent konstverk, Erik!”
“Överdriv inte, Gunilla… Jag håller bara på lite.”
“Bara håller på!” fnös hon. “Det här är ett mästerverk!”
Jag satte mig på en pall och kunde knappt tro mina ögon. I morse var de nära att gräla färdigt…
Allt började när Gunilla flyttade in hos oss “temporärt” efter att vilohemmet där hon bott de senaste två åren stängt.
“Mamma, det är bara några veckor”, försäkrade jag Erik. “Tills de öppnar igen.”
“Några veckor”, muttrade han. “Och jag får bo med henne.”
Han gick runt i köket med knutna nävar, suckade plötsligt:
“Kan vi inte hyra ett rum åt henne? Jag får väl bonus snart…”
“Är du galen?” sa jag förargat. “Ska jag sedan höra hela livet hur min egen dotter kastade ut sin mor?”
Dörrklockan avbröt tystnaden. Gunilla kom, som vanligt, en timme för tidigt – “för att kolla läget”.
Redan på tröskeln började hon inspektera:
“Linda, kära du, tapeterna har bleknat helt… Och hallbyrån? Erik, du borde åtminstone skruva åt skruvarna!”
Erik försvann tyst in i badrummet.
Den första veckan flyttade mamma på möblerna, skurade köket blankt, organiserade alla tallrikar och… kom åt Eriks papper.
“Gunilla!” röt Erik när han inte hittade sin mapp. “Var är mina dokument?”
“Slängde dem”, svarade hon likgiltigt. “De var ju hopskrynklade. Jag la allt i nya mappar. Och i alfabetisk ordning!”
Erik gick utan ett ord och smällde dörren.
Jag försökte fokusera på jobbet, men tankarna återvände ständigt hem. Mamma – envis, Erik – stursk… Och mitt emellan – jag.
Efter jobbet åkte jag direkt hem. Lägenheten var tom. Först blev jag rädd. Sedan hörde jag röster i garaget.
Och nu satt jag här, oförmögen att tro vad jag såg: de två som jag fick lugna på morgonen, diskuterade nu lacker och oljor, skrattade som gamla vänner.
“Mamma?” sa jag tveksamt.
“Åh, där är du!” Gunilla strålade. “Titta vilka guldhänder Erik har! Och här stod jag och gnällde, gammal toka…”
Hon lyfte en tallrik med pannkakor från arbetsbänken:
“Här, jag stekte lite. Kom för att försonas, men istället… blev det ett genombrott!”
“Du anar inte!” hoppade Erik upp. “Din mamma kan allt om gammal möbelrestaurering! Jag kämpade med ramen, men så sa hon ’tillätta lite linolja’, och plötsligt levde den!”
“Mamma?” Jag stirrade förvånat. “Men du jobbade ju på möbelavdelningen hela livet…”
“Bara en hobby”, viftade Gunilla bort det.
“Åh, kom igen!” Erik höll upp en målad trälåda. “Titta bara hur hon fick fram färgen! Det skulle ta mig en vecka att lista ut.”
“Har ni mycket sånt på landet?” frågade han plötsligt ivrigt.
“Ladan är full! Byråer, speglar, hyllor… Kom och titta själv!”
“Vi åker!” vände han sig mot mig. “Linda, vi reser till mamma i sommar! Fattar du hur mycket vi kan göra?”
Gunilla klappade i händerna:
“På riktigt? Ni kommer?”
“Absolut!”
Vi satte oss vid det improviserade bordet, täckt med en vaxduk. Pannkakor, en tekanna och en burk sylt stod framme.
“Efter maten visar jag er en hemlighet”, blinkade mamma. “Jag har en idé för ramen.”
Jag tittade på dem, så olika, och ändå så nära. Och det värkte i bröstet: ja, så kan det gå… Ibland gömmer sig lyckan på de mest oväntade ställen – som i ett gammalt garage, luktande av färg och träspån, där svärmor och svärson fann en gemensam språk.
