En oväntad möte vid stranden
Anna och hennes man och dotter bestämde sig för en radikal förändring i sitt liv – de flyttade från den stressiga staden till en lugn by på landet. De köpte ett hus, skaffade lite djur och började odla en trädgård. En helt ny kapitel började. På kvällarna brukade Anna gå ut med getterna till ån, njuta av solnedgångarna och den lugnande tystnaden.
“Mamma, det börjar bli mörkt, vart ska du med getterna nu?” ropade dottern Moa förvånat.
“Vi går ner till ån, där är gräset saftigare,” svarade Anna. “Jag kommer tillbaka om en timme, oroa dig inte.”
Men varken efter en timme eller två kom hon tillbaka. Moa blev orolig och övertalade sin pappa att leta efter henne. De hittade Anna inte genast. När de såg henne stelnade de till – hon satt på en bänk vid huset, blek och darrande, skrattade och grät om vartannat.
“Mamma, vad hände?” frågade Moa.
“Jag såg något,” fick Anna fram, “inte ett spöke… något värre.”
Bara en timme tidigare hade hon gått, som vanligt, längs stigen ner till ån. Getterna betade, och hon satte sig ner för att vila och somnade lite. När hon vaknade var det skymning, hon hoppade upp och började samla ihop getterna. De hade, som tur var, klättrat in i buskarna. Anna följde efter. Plötsligt märkte hon att något rörde sig i gräset bakom den sista geten – något långt och svart…
Först trodde hon att det var en iller. Rädslan klämde åt hjärtat – tänk om den var rabiat? Djuret höll sig tätt intill. Getten Maj började bräka, och Anna gjorde sig redo att försvara henne, svingade en pinne… då hoppade *det* plötsligt upp och verkade vara på väg att kasta sig över henne.
Men när allt var över och hon vågade gå närmare visade det sig vara… ett par gigantiska herrkalsonger som fastnat i getens fiskelina. Förmodligen hade någon lämnat dem att torka på en buske, och getten hade dragit med sig dem.
Anna sjönk ner i gräset och brast ut i skratt. All spänning, rädsla och adrenalin bröt fram i det skrattet. Precis då hittade hennes man och dotter henne. Och när de kom hem förbjöd de henne strängt att ta med getterna till ån igen – vem vet vad mer som kunde “komma till liv” där…
