Mormor Agneta sitter vid köksbordet och virkar varma strumpor – noggrant, maska för maska. I passet står det Agneta Elisabet, men här i byn kallar alla henne bara Agneta – vänligt, som en av släkten.
I huset råder vintertystnad, bara radion på fönsterbrädan knastrar lite. Plötsligt gnisslar dörren. Mormor lyfter blicken – och fryser till. I dörren står… en riktig tomte. Röd mössa, vit skägg, pälskant – allt som sig bör.
”God kväll, lilla Agneta!” hälsar han med ett leende. ”Tar du emot gäster?”
Agneta rättar till glasögonen, stirrar på gästen, på hans säck och kängor, och flämtar förvånat:
”Herregud, är du verkligen…? Varför då helt plötsligt?”
”Varför då?” skrattar tomten. ”Idag är det ju nyårsafton! Hela landet firar. Och jag kom till dig – med en present.”
”Men vad ska du med mig, en gammal tant? Gå och hälsa på barnen istället, lyssna på deras rim. Vad är jag? En gammal människa, har fått nog av presenter i min tid.”
”Det är knappt några barn kvar i byn nu för tiden. Men dina strumpor ser ju så varma ut,” nickar han mot virkningen. ”Så du förtjänar också en gåva.”
”Ja ja, om du nu har kommit, så kom då med den,” fnyser mormor. ”Men jag tänker inte läsa några rim, ryggen värker, jag knappt kan röra mig.”
”Berätta istället vad snällt du har gjort i år.”
”Jag? Tja…” Agneta tänker efter. ”Jag virkade vantar åt barnbarnen, strumpor åt grannarna. Delade ut grönsaker från trädgården. Kanske inte av ren godhet, utan för att jag hade tråkigt.”
”Var inte så blyg. Det är precis så godhet ser ut – när man gör något utan att vänta sig något tillbaka.”
”Min gubbe, förresten, har varit och drivit någonstans hela dan. Gick hemifrån på morgonen – och sedan dess ingen hört eller sett till honom.”
”Jag tänkte hälsa på honom också. Är han lika skojig som alltid?”
”Mer än nånsin! Han går runt till grannarna, berättar skrönor, sjunger visor. Underhåller alla så de inte blir ledsna.”
”Älskar du honom?”
”Vad tror du?” ler Agneta. ”Vi har varit tillsammans i femtio år. Vi går och låtsas att vi är lite döva, att vi inte hör eller ser allt. Och vi grälar aldrig. Varför skulle vi?”
Tomten tar fram en halsduk ur säcken – mjuk, ullig, med mönster och en liten glitterrand.
”Här, ta den. När du har på dig den kommer du känna dig tio år yngre.”
”Åh, så vacker!” gnistrar Agnetas ögon. ”Sådan här har jag alltid drömt om. Tack ska du ha!”
”Tacka din man,” blinkar tomten. ”Det var han som skrev till mig.”
Han går ut i farstun, tar av sig pälsmössan och rocken och gömmer dem i en kista.
”Ack, min lilla Agneta…“ mumlar han. ”Kände inte igen min röst. Eller låtsas hon bara?”
Inne i köket står mormor och vrider sig framför spegeln med den nya halsduken och viskar:
”Så här lever vi, min lille Sven… Som om vi inte vet något. Men vi vet. Vi älskar bara på vårt sätt. Och det är just det som är magiskt.”
