*Dagbok*
Idag insåg jag att inget är som det verkar. Man tror att i ett äktenskap ska det finnas inga hemligheter, åtminstone inte sådana som är så meningslösa. Men min man, Erik, har ljugit för mig i flera år – kallblodigt, självsäkert, nästan som om det vore det mest naturliga i världen. Han sa att det var förbjudet att ta med fruar på deras firmafest. En policy, påstod han. Jag trodde honom. Varför inte? Jag har aldrig varit den som älskar högljudda fester, och efter vår son Axel föddes försvann jag nästan helt in i vardagens rutiner.
Men sanningen kom fram plötsligt. Och den gjorde mer än ont – den fick mig att känna mig som en främling i mitt eget äktenskap.
Erik och jag har varit gifta i fem år. Jag blev gravid nästan direkt efter bröllopet, och Axel är nu fyra. Åren har flugit förbi – blöjor, sömnbrist, läkarbesök. Jag gick tillbaka till jobbet så fort jag kunde. Våra föräldrar hjälpte till, och ekonomin blev lättare. Jag försöker komma hem tidigt, vara där för min familj. Men Erik… Han stannar allt oftare kvar på jobbet, ibland kommer han inte hem förrän på morgonen, trött och med slö blick. Han säger att det är “kaos” på kontoret.
För tre år sedan började han på en fin firma. Bra position, lön dubbelt så hög som förut. Han blev mer lugn, klagade inte längre på chefen eller kollegor. Men en sak störde mig: han bjöd aldrig med mig på någon firmafest. Inte på sommarens utflykt, inte på julbordet. Alltid samma förklaring: “Det är inte kutym. Inga fruar. Inget personligt.”
Jag trodde honom. Jag *ville* tro honom. För om han ville dölja något, skulle han väl inte ens förklara? Och ändå – han sa ju det rakt upp och ner. Dessutom hade jag inte tid eller ork för festande. Mina vänner – somliga gifta, andra inte – har sina egna liv. Kontakten försvann. Jag var trött. Inga nya intryck. Helgen var tvätt, matlagning, förskola, läkarmottagning.
Men så för några dagar sedan stötte jag på en gammal klasskamrat, Moa, på apoteket. Vi pratade lite, tog en fika, och plötsligt kom det fram att hennes man jobbade på samma firma som Erik. Vi skrattade åt det – vilken liten värld. Jag föreslog att vi skulle träffas på fredag.
“Det går nog inte”, sa hon. “Jag och min man ska på firmafest.”
Jag frågade: “Ska *du* med?” Hon såg förvånad ut. “Javisst, varför inte? Man får alltid ta med sig sin partner.”
Då blev det plötsligt iskallt inom mig. Jag låtsades som om jag visste, skojade lite, mumlade något om upptagenhet, men inuti vändes allt upp och ner. Så han hade ljugit i alla dessa år. Jag gick hem som i ett töcken. Inte på grund av festen i sig. Utan lögnen. Känslan av att jag var något han skämdes för. Att jag inte var tillräckligt bra.
På kvällen, vid middagen, försökte jag hålla rösten stadig när jag började prata om det:
“Tänk, Moa ska med sin man på firmafest. Hon säger att det är helt normalt hos er.”
Han stelnade till. Tittade på mig snett. Hällde upp mer te, fingrade på en servett, såg bort.
“Ja… det är för nybörjarna. Man säger inte nej till dem. Men vi andra har jobbat länge ihop, vi håller det mer avslappnat.”
“Men du har aldrig bjudit med mig. Tre år är ingen nybörjare.”
Han suckade, tittade åt sidan och gav till slut ur sig:
“Jag ville bara kunna slappna av. Utan partner. Utan alla ‘familjära’ samtal som uppstår. Utan att ena halvan är nykter och den andra kontrollerar. Jag behövde vila. Jag ville ha roligt.”
Det kändes som ett slag. Så jag är en börda? Med andra kan han vara sig själv, men med mig – inte? Är jag ful? Tråkig? Kan jag inte hålla en konversation? Eller tycker han helt enkelt att jag förstör hans “kul”?
Han borde ha fortsatt ljuga. SanMen sanningen fick mig att inse att jag inte längre vill leva i en lögn.
