— Mormor, kan du bli mormor en gång till?
— Vad menar du, Lina? Jag förstår inte.
— Förstår du, mormor, alla barn i gården har mormödrar. Nån har en, nån har två, men jag har hela fyra. Två är mina egna och en var från mamma och pappa. Men Anton har ingen. Och jag tycker så synd om honom.
— Så du vill att jag ska bli hans mormor?
— Åh, mormor, vad gullig du är. Inte ge bort dig—men dela dig. Så att du bakar pannkakor till honom också och virkar en varm halsduk till vintern.
— Åh, mitt lilla lökgryn… Anton hade en mormor, Nadja. Vi var vänner sedan barnsben. Skolkamrater, som hand i handske. Men hon omkom… i den olyckan. Precis när Anton föddes.
— Mormor, varför gråter du?
— Det är svårt, mitt hjärta. De åkte med farfar för att hämta den nya mammam från BB. På morgonen. Och mot dem—en lastbil, en enorm Scania. Föraren somnade vid ratten… Krock. De var borta. Åh, så ont det gör…
— Mormor… Gråt inte. Jag ska ändå bjuda hem Anton. Han älskar dina pannkakor. Och sticka strumpor till honom inför nyår, okej?
— Ja, det ska jag. Men Lina, berätta inget för honom. Om mamman inte sagt nåt, så har det sin mening. Du kan bevara hemligheter, va?
— Det kan jag, mormor. Jag lovar.
— Duktig flicka. Spring nu till barnen—lunchen är snart klar.
Jag sprang ut i gården och hoppade rep. Killarna vid Eriks hus tävlade i vem som kunde spotta längst. Erik vann—det syntes på ansiktena: han skrattade, medan Niklas och Anton såg sura ut.
— Hörni! Nån har flyttat in i det tomma huset! Kom och titta!
— Sist till kvarn får mala sist!
Vi rusade iväg i flock till nästa gata. Huset hade stått tomt i två somrar. Men idag stod en flyttbil utanför, och män bar in möbler. Vi sprang fram. En tjock farbror tog av sig mössan och klappade sitt svettiga panna:
— Barn, var kan man få lite vatten?
— Jag kan hämta hemifrån!
— Eller vid pumpen!
— Visa mig!
— Kom, vi visar. Vem har ni flyttat hit?
— En äldre dam. Mormor. Var snälla mot henne, okej? Hon har ingen kvar. Det är allt jag vet.
— Vi är snälla! Får vi komma och hälsa imorgon?
— Självklart, kom förbi.
Vi sprang hem, men Anton stannade kvar. Han drömde om att bli lastbilschaufför. Han till och med älskade lukten av bensin. Han klättrade upp i äppelträdet framför huset och tittade tyst.
Plötsligt hördes en röst under trädet:
— Förlåt, lille vän. Jag vill inte störa, men jag har ingenstans att sova. Jag tappade nycklarna. Kan du klättra in genom fönstret och öppna dörrn åt oss?
Anton blev stel, nickade sedan.
— Jag heter Anton. Jag hjälper er. Men farbrorna måste lyfta upp mig.
Han hoppade ner och stod bredvid en liten mormor med vänliga ögon.
— Vad gillar du för paj, Anton lilla?
— Med sylt. Och med lök och ägg!
— Jag ska komma ihåg det. Bjud kompisarna om några dagar—paj kommer ni få.
Han klättrade in genom fönstret, öppnade dörren. Huset var dammigt och tomt. Nånstans rev han sönder sin skjorta—han blev ledsen. Mamma skulle bli arg. Men mormor sa att hon skulle sy ihop den. Och det gjorde hon—på morgonen såg den ut som ny.
Sedan dess hade Anton en mormor. En främmande, men ändå sin egen. Hon virkade vantar åt honom, läste sagor, bjöd på te. Till och med Antons mamma kom på besök. Men en dag blev mormor Olga sjuk.
Anton och jag kokade gröt åt henne. Jag tände spisen, Anton skalade potatis. Niklas hettade till och med ugnen när det blev kallt. Visst, vuxna hjälpte till, men Anton tog hand om mormor mest av alla. Det var ju hans mormor.
Nu har han, precis som alla andra, en mormor. Hans egen. Kanske inte av blod. Men ändå riktigt familj.
