**Dagboksinlägg**
Snön ligger tjock utanför fönstret, och här sitter jag, Anders Lundgren, och känner mig helt slut. Min son Jonas ringde för en vecka sedan och sa att hans fru, Elin, hade blivit inlagd på BB i Stockholm. Hon var i vecka 41 och kände sig krasslig – feber, snuva och ont i halsen. Efter några dagar försvann smak och lukt helt. Så nu ligger hon där, på *Södersjukhuset*, och “väntar på värkarna”, medan jag och min fru, Birgitta, sliter oss fördärvade med deras två barn.
Jonas jobbar långa dagar som byggarbetare ute i Barkarby, så det fanns ingen annan som kunde ta hand om barnen. Elin lade sig självmant in på sjukhuset – *för säkerhets skull*, säger hon. Men jag undrar… Var det verkligen nödvändigt? Förra gången födde hon ju på några timmar, de hann knappt till BB. Men nu har det gått två veckor, och här är vi, fast med två skrikiga småttingar – Emil, 4 år, och Linnea, 2 år.
Birgitta är en tålmodig kvinna, men till och med hon börjar bli trött. *”Varför tar det så lång tid?”* muttrar hon medan hon torkar linolja från köksbordet för hundrade gången idag. Emil vägrar äta med sked, så det ser ut som en bomb exploderat i maten. Linnea skriker om allt – fel mugg, fel leksak, fel pyjamas. Det är rena kaoset.
Förr brukade Elin lämna barnen till sin egen mamma, men nu, när det verkligen gäller, är det oss de vänder sig till. *”Det är bara ni som kan hjälpa!”* sa Jonas när han ringde. Och vad kan man svara på det? Vi är inte direkt unga längre. Birgitta har ont i ryggen, och jag har knappt energi att gå upp för trapporna till lägenheten.
Igår kväll, när barnen äntligen somnade, ringde jag Jonas. *”Nå?”* frågade jag. *”Har det hänt något?”* Men nej, ingenting. Elin sitter fortfarande där, kollar på *Solsidan* på laptopen och väntar. *”Läkarna säger att allt är normalt”*, sa han. Normalt? Två veckor på BB för att *vänta*?
Jag kan inte låta bli att undra – är det verkligen nödvändigt? Känner hon sig så dålig? Eller är det bara en bekväm ursäkt för att slippa skrikande barn ett tag? Jag vet inte. Men jag vet att Birgittas tålamod håller på att ta slut.
Ibland undrar jag hur de tänker klara sig när tredje barnet kommer. Två är redan mer än nog. Och jag? Jag står här, torkar upp spilled mjölk och försöker minnas att andas.
**Lärdom för idag:** Att vara farförälder är en välsignelse – men ibland känns det som en straffexpedition.
