Jag är trettio år men lever fortfarande inte mitt eget liv: mamma bestämmer allt åt mig, och jag kan inte bryta mig loss.
Trettio år – en vuxen ålder då andra har barn och bostadslån, men jag har varken frihet, eget utrymme eller rätt att göra min röst hörd. För mamma finns där. Mamma som inte släpper taget. Mamma som kontrollerar varje steg jag tar. Och jag låter henne göra det. Jag vet att det är mitt fel. Jag har inte lärt mig säga “nej”.
Min pappa försvann ur våra liv långt innan jag föddes. Mamma nämnde honom aldrig – bara tystnad, som om han aldrig funnits. Som barn var jag ofta sjuk: bronkit, mässling, kikhosta, vattkoppor. Jag gick inte på dagis – mamma vårdade mig hemma. Vi bodde hos mormor och morfar, som försörjde oss. Mamma var utbildad pianopedagog men började inte arbeta förrän jag fyllde femton.
Jag var hennes mening. Hon levde för mig, andades för mig, skyddade mig från allt. Ramlade jag? Då fick jag inte gå ut. Förkylning? Ingen glass. Varje liten sak var en fara. Ett steg åt sidan – panik. Och jag vande mig.
Jag gick ut musikskolan, kom in på lärarhögskolan, blev pianopedagog – precis som mamma. Som barn hade jag nästan inga vänner. Mamma tillät inte att jag umgicks med någon – alla var “olämpliga”. Men vi gick på teater tillsammans, på konserter, läste böcker. Jag levde som en hjältinna ur en gammal roman, fast utan baler och beundrare.
På universitetet förändrades lite. Morfar hjälpte mig att få jobb på en musikskola. Jag trivdes, barnen gladde mig, mamma var nöjd – runt mig fanns bara vuxna kvinnor, inget “dåligt sällskap”. Jag hade nästan inga väninnor. Två tjejer jag försökte umgås med försvann – vi kunde inte träffas, mamma gillade dem inte.
För fem år sedan kom han – gitarrläraren. Ny. Snäll. Smart. Snygg. En riktig romantisk hjälte. Vi gick på en dejt. Jag var lycklig, men inte länge.
Första kvällen – mamma ringde var tionde minut, fick mig till gråt, killen blev rädd. Andra gången – jag stängde av telefonen. När jag kom hem stod en ambulans utanför. Mamma hade ringt sjukhus, polis, mina kollegor. Hon fördes bort med ett anfall. Ingen tredje dejt. För första gången kände jag ilska. Jag åkte till en väninna. Hon sa: “Kom inte tillbaka. Annars släpper hon aldrig dig.”
Jag svarade inte på mammas samtal – skrev bara att allt var bra. Hon kom till mitt jobb, gjorde scener, hamnade på sjukhus igen. Jag höll inte ut – åkte hem. Med en skuldkänsla som sitter kvar som en träflisa. Väninnan bad mig stanna. Jag lyssnade inte. Och sedan dess har allt stannat.
Nu är jag trettio. Mamma och jag går på teater, åker till kurort, äter lunch tillsammans på helgerna. Jag har inga förhållanden, inga vänner, ingen frihet. Varje försök att bryta sig loss ger panik. Jag är rädd. Rädd för att mamma inte överlever om jag går. Att om jag vågar – händer det värsta. Och jag förlåter mig inte själv. Jag blir orsaken till hennes död.
Jag vill leva mitt eget liv. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man är hård. Hur man väljer sig själv. Jag är rädd att jag upprepar hennes öde – ensam, instängd, bruten. Oftare och oftare tänker jag att det helt enkelt inte finns någon utväg.
