Oväntad lycka: en drama om en funnen familj
I den mysiga lilla staden Falkenberg, där havsvinden blandas med doften av blommande syrener och gatorna badar i grönska, åkte Markus för första gången med sina nya föräldrar till landsbygden för att träffa farmor och farfar. Med dem följde moster Britta, pappans syster, och hennes två söner. Alla pratade glatt utan att ställa för många frågor till Markus, och han kände sig oväntat avslappnad. Pojken fick snart kontakt med sina kusiner. Farmor bjöd alla på pannkakor med grädde eller honung – det fick man välja själv. Farfar hade egna bikupor, och honungen luktade så gott att det nästan yrde i huvudet. För Markus kändes landet som en saga, och på hemvägen tänkte han: »Om jag bara kunde stanna här för alltid…« Men i hjärtat gömde sig en rädsla: tänk om de skickade tillbaka honom till barnhemmet? Och på kvällen hände något som förändrade hans liv.
På hans föräldrars, Henrik och Lottas, guldbröllop samlades nästan hela släkten. Markus hade kommit långväga med sin fru och dotter. Han tjänstgjorde i en annan stad, och familjen bodde hos honom där. Gästerna kände till hans ovanliga historia – svår, men med en lycklig slutklapp. Markus ställde sig upp med ett glas i handen och vände sig till sina föräldrar:
»Kära mamma och pappa, jag önskar er hälsa och långt liv! Tack för allt ni gjort för mig! I mitt liv har jag haft många föräldrar: förstå dem som gav mig livet, sedan dem som försökte fylla en tomhet i sina egna hjärtan. Men ni… ni gav mig en verklig barndom, ni gjorde mig till den jag är. En djup bugning för er! Lev länge – för er skulle jag göra vad som helst!«
Henrik och Lottta såg på honom med tårar i ögonen, fyllda av kärlek och stolthet.
Markus hade slutat tro att nästa fosterfamilj skulle bli för evigt. Elva år gammal och fortfarande på barnhemmet. Han ville inte ens lämna sina bekanta väggar, men den äldre barnskötaren tant Kerstin klappade honom ömt på huvudet och sa:
»Det blir nog bra, Markus. Kanske har du tur den här gången. Och om inte – vi finns alltid här och väntar på dig.«
»Ja, säkert«, muttrade han. »Barnskötaren Petra sa att hon skulle göra korstecknet om någon faktiskt ville ha mig för alltid.«
»Bry dig inte om henne«, sa tant Kerstin. »Hon är ung, hon förstår sig inte på barn än.«
Tant Kerstin tyckte om Markus, hon tyckte synd om honom, och han besvarade det med värme och respekt. Hon lugnade honom, sa att han inte behövde oroa sig om det inte funkade med de nya föräldrarna.
»Vi väntar dig, det lovar jag«, tillade hon. »Även direktören sa att din säng ska stå ledig – nya barn får plats i de andra rummen.«
Markus nickade, såg sig omkring i sovsalen och tänkte att han nog snart skulle vara tillbaka. Han hade ingen lust att åka.
»Varför sa jag ens ja?« funderade han. »Jag tänkte ju tacka nej, men de såg på mig med en sån hoppfull blick… Synd om dem. Men jag är van. När jag var liten grät jag när de skickade tillbaka mig, men nu spelar det ingen roll. Ibland fick fosterföräldrar reda på att de skulle få ett eget barn, och då behövdes jag inte längre. Varför tog de mig ens?«
Markus mindes när han råkade slå sönder en telefon hos en fosterfamilj. De skällde på honom, kallade honom otacksam, och sedan skickades han tillbaka till barnhemmet – »passade inte«. Det hade funnits alla sorters fosterföräldrar, men Markus blev äldre och listigare. Om han inte trivdes i en familj, gjorde han något med flit för att bli skickad tillbaka. Han lärde sig känna igen när någon verkligen älskade honom – och när de bara ville fylla en tomhet.
En gång blev han placerad hos en kvinna, Karin, som kallade honom »lilla Marke«. Vadå lilla? Han var ju nästan vuxen! De bodde i ett stort hus, men de hade inga egna barn. Karin satte honom i ett rum där allt var ljusblått – gardinerna, täcket, till och med väggarna. »De ville nog ha en tjej«, tänkte Markus. I ett hörn stod leksaksbilar och en fotboll, men inget passade honom. Fosterpappan märkte knappt av honom, han levde för sitt jobb, som om han köpt sin fru en leksak för att hon inte skulle störa. Karin behandlade Markus som en docka: klädde om honom, fotograferade, skröt inför vännerna om sin »söta lilla Marke«. Ibland gick de till parken, men bara på barnkaruseller – Markus skämdes bland småttingarna.
Ibland tyckte han synd om Karin. Hon grät i telefon till vännerna och klagade över att hennes man inte älskade henne, att hon inte kunde få barn. Markus såg på henne med vuxna ögon och tänkte: »Synd, men barnhemmet är bättre än hos en riktig mor.« Hans riktiga mamma mindes han knappt, men han visste att socialen hämtade honom i tid – grannarna hade ringt. Vid fem års ålder andades han ut på barnhemmet: ren säng, vänner, snäll tant Kerstin.
I Karins hus tröttnade han på hennes omtänksamhet. Han kände sig som en femåring. I ett raserianfall vandaliserade han det blå rummet, nästan repade fosterpappans bil, men ångrade sig i sista stund. Han skickades snabbt tillbaka till barnhemmet, och Karins man skickade henne på semester – »för att hon skulle vila upp sig«.
Och nu stod Markus inför nästa fosterföräldrar. I entrén möttes han av en man och en kvinna som inte alls liknade Karin. Mannen räckte fram handen:
»Hej, Markus. Jag heter Henrik.«
Pojken skakade allvarligt hand. Kvinnan, Lotta, kramade honom lätt, och det kändes varmt.
»Du får kalla mig moster Lotta«, log hon.
Markus gillade sättet Henrik hälsade på – som en vuxen, utan sötsaker. I det nya hemmet var allt annorlunda. De visade hans rum direkt: en enkel rutig filt, ett skrivbord vid fönstret med böcker – »Skattkammarön«, böcker om djur och rymden. På stolen låg ett par jeans och en träningsoverall, precis som HenOch när moster Lotta kom in för att önska godnatt och plötsligt gav honom en puss på pannan, kände Markus hur en varm våg av trygghet sköljde över honom, och för första gången som han kunde minnas, somnade han utan att längta tillbaka till barnhemmet.
