Jag står i köket och tittar på all den här röran – jag kan knappt tro mina ögon. Igår var det min födelsedag och jag bjöd in min mannygges föräldrar.
Anton och jag gifte oss för bara två månader sedan – helt enkelt, utan brå, bara vigselen på skatteverket. Våra föräldrar var inte ens där, bara vi två. Nu bor vi tillsammans i min hyreslägenhet som jag hade redan innan. Men igår kväll… det var något alldeles extra.
Jag var lite nervös, såklart. Hans föräldrar är vanliga människor men har sina sätt. Hans mamma, Kerstin, gillar att ha koll på allt, och hans pappa, Lars, är tystlåten men säger inte ett ord för mycket. Jag försökte verkligen – dukade bordet, handlade mat, bakade till och med en tarta fast jag vanligtvis är kass på bak. Anton sa att jag inte behövde oroa mig, att hans föräldrar var enkla, men jag ville ju göra ett bra intryck. Det var ju första gången de kom på besök officiellt!
De kom i tid, med presenter. Kerstin hade med sig en enorm bukett rosor och en låda inslagen i glitterigt papper. Lars gav mig en flaska hemgjord snaps – sa att han bryggt den själv. Vi satte oss till bords och det började hyfsat bra. Jag lagade sallader, kycklinggratäng och potatis med svampor. Anton berömde maten, hans föräldrar nickade och gav till och med komplimanger. Men sen… det blev konstigt.
Kerstin har en talang för att ta upp ämnen som får en att må dåligt. Plötsligt frågade hon när vi tänkte skaffa barn. Jag höll på att sätta i halsen på vinet. Anton försökte byta samtals-ämne, men hon gav inte upp: “På vår tid, Lovisa, så började Lars och jag direkt efter bröllopet. Ni är unga, varför vänta?” Jag log och nickade, men tänkte bara: *Vi har precis gift oss, låt oss vänja oss först!* Anton såg också förvirrad ut, men han är sån – vill aldrig bråka med sin mamma.
Sen började hon granska mitt kök. Stod upp och kollade på allt som en inspektör. “Lovisa, varför har du så lite bestick? Du måste ha mer om du ska ha gäster. Och de här gardinerna är så mörka – jag hade sätt upp något ljusare.” Jag försökte låtsas som inget, men kinderna brände. Anton viskade: “Ta det inte personligt, hon är alltid såhär.” Men… det är ju *mitt* kök! Jag har inrett det precis som jag vill.
Lars räddade stämningen lite. Han började berätta om deras sommarstuga, om hur de hade så många gurkor i somras att de inte visste vad de skulle göra med allt. Jag lyssnade och nickade, men tänkte bara: *När kan den här middagen ta slut?* Då tog Kerstin fram sin present. Jag öppnade lådan och där låg… en porslinsservis. Sån där gammaldags med blommönster, typ som hos farmor. Jag tackade så, men tänkte bara: *Var fan ska jag ha den här? Vi har redan fullt med grejer.*
Anton såg min förvirring och försökte skämta: “Mamma, du vet att Lovisa hellre gillar sushi på fat.” Men Kerstin bara gav honom en blick: “Det är inte seriöst, Anton. Ett hem behöver ordentligt porslin.” Jag höll på att brista ut i skratt. I den stunden insåg jag att det här kommer bli en riktig utmaning.
När de äntligen gick, släppte jag ut en suck. Anton kramade mig och sa: “Du var fantastisk, det gick bättre än jag trodde.” Men jag är fortfarande lite chockad. Står här nu och tittar på servisen, resterna av kycklingen, snapsflaskan vi inte hann dricka ur. Och undrar: *Vad innebär det egentligen att bli en del av en ny familj?*
Jag älskar Anton, så för hans skull står jag ut. Men samtals-ämnena… gardinerna… servisen… hur ska jag lära mig att inte ta åt mig? Kanske vänjer jag mig med tiden, kanske hittar jag en gemensam nivå med Kerstin. Eller så lär jag mig hålla lite distans.
Idag vaknade jag med en känsla av att jag måste prata med Anton. Kanske kan vi komma överens om att fira bara vi två nästa gång. Eller bjuda in mina föräldrar – de kritiserar åtminstone inte mina gardiner. Men samtidigt vet jag att svärföräldrarna är här nu. Hur jag än gör kommer jag behöva lära mig att leva med dem. Kanske nästa gång ställer jag fram servisen, häller upp snaps och säger: “Den här är för gardinerna.” Skämtar jag? Eller?
