Anton vaknade av att det knastrade från stekpannan i köket, vattenkokaren visslade och doften av stekt potatis fyllde luften. Det var hans far, Per, som som vanligt i gryningens lugn gjorde sig redo för att åka ut och fiska. Den gamla motorcykeln stod redan och väntade på gården, gnisslande och stönande, medan Per skyndsamt packade smörgåsar, termos och kontrollerade fiskeredskapen. Han försökte vara tyst, men ändå väckte han sin hustru. Marina hade känt sig dålig sedan kvällen innan men trodde det skulle gå över av sig självt. Och Per, glad inför morgonen vid sjön, anade inte att dagen skulle ge dem alla inte vila utan en chock.
När motorcykeln försvunnit försökte Marina somna om, men plötsligt blev det värre. Smärtan skar genom magen, huvudet snurrade. Hon ropade:
“Anton! Ring efter ambulansen, pojken min!”
Anton, fortfarande sömnig, sprang ut från sitt rum och såg sin bleka mor. Han rusade genast till telefonen. Men ambulansen dröjde. Han gav henne vatten, lade täcket om henne, och en känsla av hopplöshet växte inom honom. Då, utan att veta vad annat han kunde göra, omfamnade han henne och höll henne hårt… och plötsligt kände han hur moderns svaghet strömmade in i honom. Efter en minut rätade Marina på ryggen och hennes läppar fick färg igen:
“Pojken min, det är som om det aldrig hänt… som om jag aldrig varit sjuk.”
Anton backade, andades tungt. Tanken malde i hans huvud — här var det igen. Återigen hade han “tagit” någons smärta på sig. Denna märkliga gåva hade funnits hos honom sedan barnsben. Det kändes som om någon gammal och vis bodde inuti honom, som tillät honom att hela, men till priset av hans egna krafter.
Under tiden hade Per hamnat i trubbel. På en skogsväg stannade motorcykeln, och en jeep som kom i hög fart undvek honom med nöd och näppe. Föraren, en man i en dyr jacka, hoppade ur, skakad, och viftade med händerna:
“Är du oskadd? Förlåt! Ring inte polisen — här, ta pengarna, köp en ny motorcykel!”
Han drog fram två tjocka sedelbuntar, tryckte dem i Pers händer, hoppade in i jeepen och försvann. Den gamla motorcykeln fick bogseras hem. Och i skymningen kom bilen tillbaka till gården. Marina kom ut på trappan, ögonen fyllda av tårar:
“Per, var har du varit? Jag var nära att dö här, medan du… Och din fisk, var är den?”
Per, blek och chockad av händelserna, kramade pengarna i handen:
“Det här fick jag… för mitt liv, Marina. Idag kunde allt ha tagit slut…”
Snart dök en begagnad men pålitlig bil upp på deras gård. Per strålade som ett barn:
“Så där ja, nu har vi något att köra i resten av livet!”
Anton låg och vilade. Mor muttrade:
“Ingen hjälp härifrån, en som alltid är ute och fiskar, den andra bara ligger och glor! Du borde gifta dig, men du går runt som en ensamvarg!”
Men snart kom Anton på fötter igen. Han fick ett extrauppdrag — att montera köksinredning i ett nytt hus. Där träffade han Valborg. Hon stod bara och tittade på medan han arbetade. Hon sa inget, men hennes blick var varm och omtänksam.
Nästa dag gick han dit igen — påstod att det saknades beslag. Han skruvade fast handtagen, och Valborg bjöd på te. Bullar, tystnad, leenden. Plötsligt sa Anton:
“Tänk om vi skulle ta en promenad? Gå på bio. Jag skulle presentera dig för mina föräldrar, och du mig för dina. Och sen, kanske… ett bröllop?”
Valborg svarade utan att tveka:
“Jag skulle gå med på det.”
Så började deras historia. Föräldrarna var lyckliga, alla tyckte om Valborg. Anton blev lagbas, arbetet flöt på, och snart fick han veta — de väntade barn.
Då och då erinrade han sig farmors ord:
“Det finns människor som inte har kraft att leva. De sitter stilla, strävar inte mot något. Du, Anton lilla, måste vara där för dem, men glöm inte att ta hand om dig själv också.”
Och han försökte. Han visade inte någon hur tufft det var efter dessa “överföringar”. Han teg när de kallade honom ensamvarg. Och bara för sig själv erkände han — om detta var en gåva, så låt den vara. Det viktigaste var att han inte längre var ensam.
Och så lärde han sig att ibland är den största styrkan att veta när både att ge och att ta emot.
