»Du förde oss tillbaka i tiden» – en historia om en dag födelsedag
Lotta skyndade sig att lägga ut servetterna och ställa fram besticken. Idag var det hennes makes födelsedag – Eriks. Inte en jämn ålder, men ändå viktig. Deras döttrar med familjer hade lovat komma, och barnbarnen hade tjatat om en ”riktig fest, som förr i tiden”. Lotta mindes hur det var en gång, på nittiotalet…
Då var allting kämpigt. Pengar räckte sällan till, och matvaror var inte alltid lätta att få tag på. Men hon ansträngde sig alltid – för familjens skull, för värme och glädje hemma. Särskilt inför högtider.
Det året började allt med en barnslig önskan. Döttrarna, Elin och Maja, kom hem från skolan med slokande miner. Bra betyg, men humöret i botten. Till sist erkände Elin:
»Mamma, alla i klassen har angoramössor, bara vi har gamla tråkiga. Snälla, kan vi få nya?»
Lotta gav med sig. De kanske inte var rika, men flickorna var duktiga, hjälpsamma och snälla. Hon sprang till marknaden, använde de sista kronorna – och köpte två. För flickornas skull – och sin egen. Men nu fanns det inga pengar kvar till festen.
Räddningen kom oväntat. Nästa dag ropade någon i livsmedelsbutiken:
»Korv!» – och folkmassan rusade mot disken. Lotta lyckades få tag på två bitar av deras favoritkokt korv. Och på lördagen hittade hon smör – expediten viskade när de skulle »släppa» det. Med kuponger och döttrarna som hjälpredor lyckades hon.
På söndagen stod bordet dukat – som i de bästa tiderna. I mitten en gyllenbrun, knaprig kyckling på en bädd av ris. Eriks far älskade särskilt den där smältsyltans sallad med ägg och vitlök. Äppelkakan blev perfekt – svärmor bad till och med om receptet.
Och nu – nutiden. Döttrarna var vuxna, med egna familjer. Eriks och Lottas föräldrar var borta sedan länge. Men här var det söndag igen, och åter en födelsedag. Erik hade gått ut med deras hund, Sigge, medan Lotta dukade bordet. Inte någon färdigpizza eller sushi – nej, en hemlagad måltid. Gammaldags, hjärtlig och full av kärlek.
Gästerna kom nästan samtidigt. Barnbarnen skränade i hallen medan de kastade av sig skorna, och Elin och Maja kramade sin mamma.
»Mamma, vad luktar så gott?» frågade Elin.
»Vi vill inte ha pizza!» ropade barnbarnen från korridoren.
Erik kom in sist. Alla rusade fram för att gratulera.
»Nå, dags för middag», log Lotta.
När de kom in i rummet med det dukade bordet stannade alla upp.
»Mamma», viskade Maja, »det är ju precis som när vi var små… Kycklingen – exakt som då, och din favoritsallad, och riset…»
Skratt, skålar, äppelkaka med kaffe. Precis som förr. Bara mer vuxet.
När alla hade åkt hem kramade Erik om Lotta:
»Tack, älskling. Du förde oss tillbaka till den tiden. Vi var ju lyckliga då. Fast pengar fanns det inte mycket av, vi sparade i ett år till en ny soffa, och balkongen stod oisolerad. Men vi var tillsammans. Precis som nu. Och det är det viktigaste.»
»Grattis på födelsedagen, min kära. Må vi få många, många fler sådana här dagar.»
