Jag skilde mig i maj. Han smällde igen dörren och stack till någon som var “yngre och snyggare”. Men det är ju bara detaljer.
Min man var helt vanlig. Innan äktenskapet – uppmärksam, omtänksam. Med allt vad romantiska verser innebär. Sen tog provversionen slut, och licensen visade sig ha begränsad funktionalitet.
Inget kriminellt, så klart. Men det fanns en träsplinter. Han började räkna pengar. Och alltid med snedvridningar.
Ja, hans lön var i genomsnitt tiotusen kronor högre än min (ibland mer, ibland mindre, men marginellt). Enligt honom betydde det att han var “försörjaren”, medan jag fick sköta hushållet. Men utgifterna räknade han efter en egen formel.
Om inköpen var “för hemmet” – då hade han lagt pengar på mig.
“För hemmet” var en bil med avbetalningar på 17.000 i månaden. Som han körde mig till Ica Maxi i, en gång i veckan.
“För hemmet”, alltså “för mig”, var täcken, handdukar, kastruller, renovering i badrummet.
“För mig” var kläder och leksaker till barnet, förskoleavgifter och barnläkarbesök.
“För mig” var räkningarna. För det var ju jag som hanterade dem. Och om jag betalade dem, var det “mina” utgifter.
Allt detta var “för frun”. Därför visade det sig att “för mannen” gick det nästan inga pengar från hushållsbudgeten. I hans och hans familjs ögon var jag “ett svart hål”. Jag tjänade mindre men spenderade nästan allt han tjänade.
Han älskade att i slutet av månaden fråga hur mycket som fanns kvar på kontot. Och självklart fanns det inget kvar.
Det sista året kom hans favoritfras: “Du måste minska dina utgifter. Du vill ha för mycket.” Och så minskade han.
I början kom vi överens om att vi skulle spara 10.000 var till oss själva och lägga resten i gemensamma potten. Sen bestämde han att han skulle ta skillnaden i våra löner också. Så han sparade 20.000. Jag fick fortfarande bara 10.000.
Sen räknade han på något sätt och skar ner sin insats i hushållsbudgeten ytterligare 10.000. Nyckelfrasen var: “Din schampo kostar 300 spänn, jag tvättar håret med tvål.”
Så det sista året fick jag 50.000 i månaden till hushållet, mat, bilavbetalningar och barnets behov. Tjugotusen från honom. Trettio från mig. Och självklart räckte det inte.
Jag slutade spara de där 10.000 till mig och la hela min lön på familjen – 40.000. Sparade bara några extra slantar från bonusar och småtillägg. Medan jag fick höra hur han försörjde mig. Och hur han tänkte “minska mina utgifter ännu mer”. För man ska ju inte vara girig.
Innan någon frågar “Varför skilde du dig inte direkt?” – jag var dum. Jag lyssnade på honom. Och hans mamma. Och min mamma. Trodde att det var så det skulle vara. Han försörjde mig, och jag kunde inte hantera pengar.
Jag gick i gamla kläder. Sparade varenda krona. Sväljde smärtstillande och skötte inte mina tänder, för den kostnadsfria kliniken var under renovering, och jag hade inga pengar till privatläkare.
Samtidigt hade han trettiotusen i månaden till sina egna nöjen. Och skröt om sin förmåga att “hantera privat budget”. Köpte en ny telefon. Dyra skor. En subwoofer till bilen för galna pengar.
Och så skilde vi oss. Den store “försörjaren” flög iväg från sin snåla hustru. Till någon som inte handlade i secondhand, pudrade näsan, tränade på gymmet istället för att klura på hur man skulle laga middag av en skrumpen budget och sticka strumpor åt barnet av en gammal tröja.
Självklart grät jag. Hur skulle jag klara mig utan försörjare, med barn och allt? Började spänna åt ännu hårdare. Tittade skräckslagen mot “framtiden”.
Sedan kom lönen. Och konstigt nog – det fanns faktiskt pengar kvar på kontot. Massor av pengar. Förr hade jag hunnit ta på mig kreditkortsskuld innan nästa lön kom.
Sedan kom förskottsbetalningen. Och det fanns ännu mer pengar.
Jag satte mig ner, torkade tårarna och började räkna. Tog fram papper och penna och skrev “Inkomster” mot “Utgifter”. Jo, jag hade förlorat hans lön, eller snarare resten av den – de där 20.000. Och bilavbetalningen på 17.000 försvann också.
Matutgifterna minskade med mer än hälften. Ingen klagade på att kyckling inte är kött. Ingen krävde fläsk eller oxfilé, eller en fetare borsjtj. Ingen vände upp näsan för billig ost och krävde “något ordentligt på mackan åt den som jobbar”. (Ja, jag köpte dyrare till honom och enklare till mig och sonen.)
Ingen behövde köpa öl. Ingen försvann med hinkvis av godis. Och absolut ingen som muttrade “dina pajer är skit, jag vill ha pizza”.
JAG FIXADE MINA TÄNDER!!! Herregud. JAG FIXADE MINA TÄNDER!!!
Slängde de gamla kläderna jag skämdes för och köpte nya, enkla men fräscha. Gick till frisören för första gången på fem år.
Efter skilsmässan började han äntligen betala underhåll för barnet. Hela 7.200 kronor går till förskola och sportaktiviteter.
Inför jul skickade han ytterligare 5.000 “i godhet”. Med meddelandet: “Köp åtminstone några julgodisar och en normal present till ungen, inte till dig, jag känner dig.”
“Till mig.” Han fick mig att skratta. Jag, berusad av att faktiskt ha pengar, hade köpt allt sonen drömt om. Ett enkelt teleskop. Legobyggen. Barnklocka.
Med bonusen renoverade jag hans rum äntligen. Till jul kom ett jätterikt med två marsvin och all tillbehör.
I början av december tackade jag ja till en befordran. Något jag tidigare inte ens tänkt på. För det innebar mer arbete – när skulle jag hinna med hushållet? Men nu hinner jag. Ingen kräver enorma grytor med soppa, kålrullar eller hemlagade köttbullar. (“Jag försörjer dig väl inte för att du ska köpa färdigmat?”)
Och framför allt – ingen förebrår mig. Ingen kallar mig “bortskämd”. Ingen drar på nerverna (förutom ex-svärmor som “besöker barnbarnet” och fotograferar allt: kylen, kläderna, lägenheten).
Nu ligger jag på soffan, tuggar ananas, och ser hur sonen omsorgsfullt matar sina marsvin (han kommer med små bitar och frågar: “Lade jag rätt?”, “Häller jag så här?”, “Ska jag ge dem så mycket kål?”). Och jag känner mig så lycklig.Och plötsligt insåg jag att det enda han någonsin bidragit med var en massa onödiga problem—utan honom blev livet inte bara lättare, utan fakt så mycket roligare.
