Hon fick nog för en månad sedan. Sårad, rasande, ensam. Hon stängde in sig efter att hennes älskare lämnat henne. Trots att hon trodde så innerligt på “lyckan”, på att den här gången skulle allt vara äkta.
Jag är 26 år, och hon heter Carina, 44 år. Biologiskt är hon min mor. Men i verkligheten är vi främlingar. Hon gifte sig med min far när hon var nitton. Ett år senare föddes jag – ett oönskat barn, som hon senare så ofta påminde mig om. De skilde sig nästan direkt efter min födelse, och sedan dess kallade hon honom bara för “latmask” och “misslyckad”.
Ironin? Den där “misslyckade” har levt med sin andra fru i över tjugo år. Han har ett eget företag, en stor villa utanför Stockholm, två lägenheter och till och med ett hus i Dalarna. Det var han som gav mig en bostad i bröllopsgåva, där jag och min man nu bor.
Jag växte upp hos mormor – min fars mamma. Sedan tog far mig till sitt nya hem. Och vet du vad? Jag kände mig aldrig som en främling där. Min styvmor är som guld – för mig blev hon en riktig mamma. Men Carina? Jag kallade henne alltid vid förnamn. Och det var inte utan anledning.
Jag var nio år när Carina tog med mig till Malmö – “för att semestra, som mamma och dotter”. Jag frågade bara: “Mamma, får jag gå till stranden?” Då skrek hon så hela hotellet hörde:
– Kalla mig aldrig mamma! Det gör mig gammal! Säger du Carina, fattar du?
Jag fattade. Och sedan dess reste jag aldrig med henne igen. Hon var upptagen av män, skönhetssalonger, festande. Jag stannade hos mormor. Sen hos far och hans nya familj. Och tack och lov för det.
Carina hade fem äktenskap under årens lopp. Mellan dem – oändliga älskare, galna nätter, falska leenden, påsatta fransar. Hon arbetade på en exklusiv salong i Östermalm. Sprutade i sig allt möjligt. Botox, fillers, trådar, läppar – hennes ansikte kunde knappt visa känslor, men hon trodde ändå: “Jag är fortfarande ung, jag kan fortfarande!”
Hennes senaste “prins” var två år yngre än jag. En kille vid namn Viktor. Smal, tatuerad, bartender på en shishabar.
– Älskling, träffa Viktor. Vi ska gifta oss. Det är seriöst, sa hon och strålade som en skolflicka inför studenten.
Jag stelnade till. Sedan viskade jag:
– Carina… jag är gravid. Du ska bli mormor snart.
Viktor började skramla med champagne, skrika “hurra!”, men min mor blev askgrå. Stod tyst upp, grep väskan, smällde igen dörren och försvann ingen visste vart.
En vecka gick. Plötsligt dök hon upp igen – gråtande, med förvridet ansikte:
– Det här är ditt fel! Han lämnade mig! Du förstörde allt med ditt “mormor”! Jag tänker inte bli gammal! Jag är bara 37! Jag vill leva, men du drar mig i graven med dina barn!
Jag trodde inte mina öron. Kvinnan som födde mig kallade min graviditet för ett svek. Sedan kom den sista meningen, som brände bort varje kvarvarande band:
– Jag har ingen dotter. Och inga barnbarn eller barnbarns barn. Glöm att jag finns.
Och så gick hon.
Men vi åkte till den verkliga familjen – till mormor och morfar. De kramade om oss, grät av lycka. Redan nu diskuterade vi vad barnet skulle heta, vem som skulle gå med vagnen, vem som skulle sticka babyskor. Det är de som är min säkerhet, min hemboning, min verklighet.
Och Carina? Låt henne jaga evig ungdom. Men en dag vaknar hon upp i tystnaden – i en tom lägenhet, i en främmande kropp, stirrande i spegeln där reflektionen för länge sedan försvunnit. Då kanske hon förstår vem hon egentligen förlorade.
